Intervju. Kardinal Parolin: Så fred med evangeliets diplomati

Vatican News

Ers Eminens, Heliga stolens jubileum erbjuder en möjlighet till möten och en plats för reflektion över hur kyrkan förhåller sig till världen. Vilken betydelse har detta för Heliga stolens diplomatkår, och i synnerhet för apostoliska nuntier?

Heliga stolens jubiléum erbjuder även påvliga representanter en möjlighet att uppleva en stunds gemenskap. Var och en av dem lever ett liv i ständig ”pilgrimsfärd” utan möjlighet att slå rot i en fast verklighet. Det är ett liv på vandring, om än inte ensamt. Detta jubiléum påminner mig därför om en familj som är utspridd över hela världen men ändå förenad och samlas i Rom kring påven.

I detta möte framträder tydligt kopplingen mellan kyrkans särskilda och universella dimension: den påvliga representanten är först och främst en bro mellan Kristi ställföreträdare och de samfund han har sänts till, och samtidigt håller han liv i banden mellan de lokala kyrkorna och den apostoliska stolen. För att garantera denna enhet utför statssekretariatet sin samordnande roll och stöder de påvliga representanternas uppdrag i Rom och i världen.

Vad är det som utmärker nuntiernas tjänst och hur förenar de den pastorala dimensionen med den diplomatiska?

Apostoliska nuntier är givetvis påvens representanter hos nationella regeringar och överstatliga institutioner. I detta avseende är deras uppgift rent diplomatisk: att föra dialog med de civila myndigheterna, verka för att överbrygga klyftor, främja fred, rättvisa och religionsfrihet, utan att driva partiska intressen, men inspirerade av en evangelisk världsbild och syn på internationella relationer.

Deras tjänst kan dock inte reduceras till en kall institutionell funktion, utan måste understödjas av en genuin pastoral närvaro. Apostoliska nuntien är först och främst en kyrkans man, han är också en herde och måste ta till sig Kristi exempel som den Gode herden!

Att vara herde innebär att stå nära biskoparna, prästerna, ordensfolket och de samfund som man är kallad att tjäna, alltid med ett kyrkligt perspektiv, det vill säga som en präst som känner ansvar för andra. På så sätt blir den apostoliske nuntien en bro mellan Petrus efterträdare och de lokala kyrkorna, mellan kyrkan och staterna, mellan världens sår och evangeliets hopp.

Vilka egenskaper anser ni vara grundläggande för en påvlig representant, särskilt i denna komplexa historiska tid?

Jag skulle vilja lyfta fram tre. Först och främst ödmjukhet som en hjärtats inställning. Det gör det möjligt att ”göra sig liten” och stå fast i förtröstan på att Herren genom oss kan verkställas stora planer. Med all den hat och våld som härjar i världen kan man lätt falla in i en viss pessimism. Inför komplexa och oväntade uppgifter litar vi med lugn på den nåd som åtföljer och stöder missionen.

Vid sidan av ödmjukhet, evangelisk iver. Den påvliga representanten är bärare av evangeliets diplomati och har till uppgift att sprida Kristi ljus till jordens mest avlägset belägna hörn. Och slutligen att vara försoningens män. Den påvliga diplomatins uppgift är att stödja påvens strävan efter en värld präglad av allt större sanning, rättvisa och fred. I dagens värld är det en plikt för den påvliga representanten att verka för medling och dialog, eftersom det är enda sättet att väva samman den internationella samverkan och fånga upp även de svagaste och mest dolda önskningarna om fred hos parterna. Vi tar emot påvens uppmaning att bli fredens såningsmän, eftersom den andre – särskilt i diplomatin – inte i första hand är en fiende, utan en människa att tala med.

I en värld i ständig förändring, hur lyckas den diplomatiska utbildningen av unga präster hålla jämna steg med dagens utmaningar?

Den påvliga diplomatakademien ansvarar sedan trehundra år för utbildningen av unga präster som förbereder sig för att träda in i Heliga stolens diplomatiska tjänst. Den nyligen genomförda reformen av akademin syftar till att uppdatera och stärka utbildningen, så att den i allt högre grad motsvarar komplexiteten i dagens värld. Målet med denna nya fas av den vatikanska diplomatin är att sända ut diplomater som är kompetenta på det professionella planet och djupt genomsyrade av en evangelisk anda, medvetna om att de ska föra vidare Petrus lära som redskap för gemenskap, fredens såningsmän och byggare av solidariska och fredliga relationer mellan folken.