Vikten av ”närvaro” i en tid av virtuell verklighet

Av Andrea Tornielli

Påven Franciskus oväntade framträdande vid slutet av det liturgiska firandet av jubelåret tillägnat de sjuka och vårdpersonalen är ett viktigt budskap.

Även i den virtuella verklighetens tid, i den tid då vi tror att vi kan delta i allt bakom en datorskärm, är det mycket viktigt att vara fysiskt närvarande.

Att vara där personligen, att anstränga sig för att resa, att gå ut, att vänta; att anstränga sig för att vandra, att komma nära andra, att svettas, att utsätta sig för solen och elementen, gör det möjligt att möta omgivningens blickar personligen, att uppleva andras sällskap, att vara en del av ett pilgrimsfolk.

Med sitt oannonserade framträdande i söndags lär oss Petri efterträdare att ingenting någonsin kan ersätta fysisk närvaro, att vara där.

Påvens framträdande framför Peterskyrkan är därför i sig ett budskap som är mer betydelsefullt än ord: trots sin svaga röst, trots syrgastanken, ville han vara där.

Sedan finns det en andra innebörd: för sitt första offentliga framträdande efter att ha skrivits ut från Gemelli-sjukhuset valde påven Franciskus ett jubelårsfirande som han känner sig särskilt nära: ett firande tillägnat de sjuka, de som lider och de som vårdar de som lider.

Även om det värsta är över är påven sjukskriven och visar fortfarande tecken på sjukdom. Skör bland de sköra har han inte gett upp att leva ”sitt” jubelår, bikta sig i basilikan och gå genom den heliga porten som tusentals gör varje dag.

På söndagen kom han som en enkel pilgrim som fortfarande led av följderna av lunginflammationen och gick över tröskeln till samma heliga port som han själv hade öppnat på vid gavel på julnatten.

Slutligen talar söndagsmorgonens överraskande framträdande till oss om prästens förhållande till sin flock och om biskopens förhållande till sitt folk.

Trots sin konvalescens, trots läkarnas varningar, har påven Franciskus inte gett upp mötet med människor, trots att han är medveten om de risker för hans hälsa som detta kan innebära.

På så sätt visar han oss att även om omständigheterna ibland kan kräva ett ”virtuellt” förhållningssätt på grund av sjukhusvistelse, nedstängning på grund av pandemin eller oförmåga att resa, så är ett personligt möte oersättligt. För, som han sa för drygt ett år sedan, ”kärleken behöver vara påtaglig; kärleken behöver närvaro och möten; den behöver tid och utrymme; den kan inte reduceras till vackra ord eller till bilder på en skärm...”

Detta gäller också påvens kärlek till Guds folk, som han alltid har ”talat” till, inte bara med ord utan med handlingar och ömhet.