Benedictus XVI: ‘En förebild för helighet’
Deborah Castellano Lubov översättning Katarina Agorelius
Dr. Michael Hesemann, en nära vän till den bortgångne påven emeritus Benedictus XVI och medförfattare tillsammans med msgr. Georg Ratzinger av boken Min broder, påven, ger en personlig glimt av påven Ratzinger i intervju för Vatican News.
För en som kände honom på nära håll, hur var Benedictus XVI? Han var vår tids största tänkare och filosof och en av de frommaste och heliga präster som jag någonsin har träffat. Han var varm, ödmjuk, underbar påve och en god herde som verkligen älskade och tog hand om sin hjord. Förutom detta var han djupt medmänsklig och stolt bayrare med en underbar känsla och kärlek för sitt hemland, sina föräldrar, deras traditioner och i synnerhet deras jultraditioner. Jul var alltid hans favorittid på året och när man under jultiden kom till Mater Ecclesiae-klostret, hans residens under de senaste tio åren, var det dekorerat som ett hem i Bayern vid jultid. Det är ingen slump att hans hälsa försämrades först efter jul, som han ville fira en allra sista gång – den 95 gången! – och att man inte skulle oroa sig eller distraheras från julens glädje. Han hade en rent barnahjärta, som hos ett heligt barn, och bevarade den enkla bayerska landsbygdsbefolkningens fromhet och tro. Sedan, vad som gjorde honom ännu mer medmänsklig, var att han hade en liten hemlig passion för sötsaker: hans favoriträtt var “Kaiserschmarrn,” en slags tjock pannkaka skuren i små bitar med russin, mandlar och massor av florsocker. Alla som kände honom väl och ville göra honom glad, skickade hemgjorda praliner från hans hemstad Regensburg.
Det låter ganska jordnära… Efter att Benedictus XVI fyllt 90, år 2017, hade jag ett möte med honom i Vatikanträdgårdarna, vid Lourdes-grottan för att gratulera honom: “Helige fader, jag önskar er många år av god hälsa, styrka och mod i Guds välsignelse!” Han tittade på mig med en allvarlig blick och lyfte pekfingret och tillrättavisade mig: “Herr Hesemann, var snäll att inte önska mig det!”. Jag blev chockad. ”Men helige fader, ni har ett så gott liv här i dessa vackra Vatikanträdgårdar” var det enda jag hann säga innan han höjde pekfingret ännu högre upp: ”Himlen är mycket vackrare!” Och ja, han levde verkligen redan med en fot i himmelriket när han fortfarande var här på jorden!
Skulle ni säga att påven emeritus var missuppfattad? Jag tänker på dem som kallade honom ”Guds rottweiler”. Han var allt utom en rottweiler. När en journalist en gång intervjuade honom och frågade om han var “Guds vakthund” som prefekt för Troskongregationen, svarade han med sin torra, subtila bavariska humor: “Det finns också några vänskapliga vakthundar!” Han var så långt från en strikt och resolut präst och alltid, även med sina största motståndare, öppen, snäll och vänskaplig … Benedictus talade inte bara om Guds kärlek och barmhärtighet, utan praktiserade den. Men kärlek och förståelse betydde inte för honom att kompromissa. Han förrådde aldrig sanningen för en dålig kompromiss.
Berätta något om hans enkla början… Han pappa var landsbygdspolis och mamma kokerska. De hade aldrig särskilt mycket pengar och flyttade ofta för att hans pappa förflyttades till flera olika stationer och hans karriär blockerades när nazisterna kom till makten. Han var orubbligt mot nazisterna. Senare, inför en förtidspension, kunde han köpa en liten och enkel bondgård nära Traunstein, där familjen bodde när kriget tog slut och innan de två bröderna blev präster. Denna enkla början lade en grund för honom och höll honom på jorden … Ni kanske också vill veta hur det kom sig att en så enkel landsbygdsfamilj åstadkom två pojkar som båda blev genier: den ene, Georg Ratzinger, världsberömd musiker, hyllad ledare av Tysklands mest kända kör och en stor, lysande kompositör; den andre sin tids största teolog och så småningom Petri 265:e efterträdare. Svaret är det jag kallar “Ratzingerfamiljens hemlighet”. I Amerika säger man att “en familj som ber tillsammans, håller ihop”, men här fanns ännu mer: hans föräldrars bar på en djup andlighet och tro och bad dagligen rosenkransen på knä på det hårda köksgolvet med sina barn, som regelbundet gick i heliga mässan…
Ja, hans kallelse var redan uppenbar som barn… När han var barn ville han bli präst. Då fanns det små leksaksaltare för barn och en dag kom en av hans farbröder och gav honom ett som julklapp. Lille Joseph var överväldigad. Hans mamma började sy ”mässhakar” till honom och på stort allvar, tillsammans med sin bror, firade han heliga mässan i deras hem. Det var en underbar förberedelse för hans prästerliga tjänst. Detta leksaksaltare finns faktiskt bevarat i hans privata hem i Regensburg.
Johannes Paulus II var älskad och lämnade ett oerhört stort arv efter sig. Och ändå valdes Ratzinger redan på eftermiddagen på konklavens andra dag i den fjärde omröstningen. Varför var kardinalkollegiet så övertygad om att han var personen att leda kyrkan? Hur tog han upp och utvecklade JPII:s arv? Först och främst gick en gigant bort med Johannes Paulus II, en hel generations heliga fader som formade 2000-talets katolska kyrka mer än någon annan tidigare påve. Så kardinalerna insåg att den enda fungerade lösningen var en kontinuitet. Och vem kunde garantera den mer än Ratzinger, hans närmaste medarbetare och briljanta teolog? Problemet var att Ratzinger inte ville något mindre än att bli påve.
Varför då? Hans dröm var i själva verket att dra sig tillbaka i Regensburg i hans älskade Bayern, vara nära sin bror och skriva några böcker. Han ville detta redan då han fyllde 70, men Johanne Paulus II bad honom att stanna vid sin tjänst under hans livstid. Av lojalitet gick han med på detta med tårar i ögonen. Johannes Paulus II:s knep var att utse honom till dekan vid kardinalkollegiet så att Ratzinger skulle predika vid mässan för konklavens öppnande. Ratzinger tog tillfället i akt att leverera hans andliga testamente och varnade för relativismens diktatur i våra oroliga tider, och kardinalerna var imponerade av den lysande, kristallklara analysen och förstod: Detta är mannen som ser problemen, sätter ord på dem och ger lösningen. Detta var deras slutliga bekräftelse att rösta på Ratzinger. Den första var Johannes Paulus II:s requiem, där återigen Ratzinger höll i predikan och rörde alla våra hjärtan. Vi hade tårar i ögonen när han direkt talade till den bortgångne påven, “nu står vid fönstret i Faderns hus. Han ser oss och välsignar oss”. Vid den stunden vände jag mig till dem tillsammans med mig på statssekretariatets bakong och pekade på Ratzinger och sa: “Habemus papam.”
Varför var hans avgång signifikant? Ja, med sin avgång skrev han ett nytt blad i kyrkans historia och skapade en ny tjänst, påven emeritus. Jag träffade honom flera gånger innan han avgick och var djupt oroad, för att jag såg att hans hälsa och styrka kraftigt försämrades. Jag visste att 2013 skulle bli hans sista år vid pontifikatet, fast jag förstås hoppades att det inte skulle bli så. När han förvånade oss med sin avgång kände jag att han gav oss ett sant skäl. Han var helt utmattad; hans kropp var utsliten. Han agerade ut sin djupa ansvarskänsla och kärlek till kyrkan. Han ville inte bli en sjuklig, svag påve, kanske blind och utan röst. Han ville överlämna Petri båt till en rorsman med starkare armar.
Vad utmärker hans pontifikat från andra? Benedictus XVI:s pontifikat var ett skinande ljus i den mörka tid då kyrkan leddes av en briljant herde full av visdom, en ödmjuk man som stod nära folket och lyssnade till var och en. Dessa åtta år förde han Petri båt på kurs rakt mot himlen. Kyrkans budskap presenterades klart, rent och trovärdigt. Det talar emot vår tid att så många ignorerade det och vände sig bort, kanske missade den sista chansen till Guds nåd.
Vilket arv kommer detta pontifikat lämna efter sig? Hans teologi är arvet och hans böcker, tal och predikningar. Ingen lyckades på 2000 år förklara sanningen i den kristna tron så vackert, elegant, lättförståeligt, klart och med ett så enkelt språk. Om hundra år kommer kristna ännu läsa hans verk. Han kommer att minnas som kyrkans lärare som blev påve – och som var överväldigad av plikten att försvara sanningen och rena kyrkan i tiden av dess största kris, det stora europeiska avfallet från tron.
Hur skulle ni definiera relationen mellan Benedictus och Franciskus, samexisterande i Vatikanen? Trots så olika i sin stil och personliga bakgrund, var deras relation alltid mycket varm och vänskaplig. Påven Franciskus hyste stor respekt för Benedictus XVI och påven emeritus tyckte mycket om sin efterföljare och beskrev honom som en varm och generös man med djup tro och djupgående andlighet. Medias rubriker om “Påvarnas krig” var bara falska nyheter. Benedictus övergav inte pontifikatet under hårda tider förrän han kände att han var tvungen, på grund av hälsoskäl. Inte heller drog han sig tillbaka till Tyskland som han kunde ha gjort.
Hur skulle ni definiera påven emeritus sista mening i livet? För honom var det en lång pilgrimsvandring mot det slutliga målet, mötet med hans och vår Herre. Han levde sina sista tio år som “påven emeritus” i ständig väntan på denna sista stund, med hans försvagade Kropp kvar på jorden, hans själ redan i himlen och med hans briljanta sinne som medlare, ett verktyg för att kommunicera den himmelska sanningen till oss alla. Vi kan vara säkra på att denna heliga man verkligen vid det här laget är i himlen och kommer att vara vår förespråkare, men också en förebild för helighet, en vägledare och visionär som såg kyrkan som Gud hade tänkt att den skulle vara och vars skrifter är ett fyrtorn för kommande generationer, den vägledning som vår kyrka behöver idag mer än någonsin, i denna turbulenta tid av kollektiv förvirring. Så att i stället för att sörja, är det en tid att tacka Gud för att han levde bland oss och att vi alla fick möjligheten att upptäcka kristendomen genom ständig inspiration från honom - så även våra barn och framtida generationer. Stort tack, påven Benedictus – eller som man säger på hans bayerska modersmål: “Vergelt’s Gott, Heiliger Vater!”.