Krigen är mot barnen

Sergio Centofanti övers. Katarina Agorelius

Krig drabbar alla, men de främsta offren är alltid barn. Bombningen av Mariupols barnsjukhus är ett av många exempel på det omänskliga med krig. Den bestörta oskulden i de små barnens ögon inför mysteriet med det onda som de får erfara för tidigt avslöjar konflikters hela grymhet. De storas elakhet skonar inte barnen. Bibeln visar oss hur långt vuxnas hat mot fienden kan gå: "Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan" (Ps 137).

Barn är alla likadana, såväl i Ukraina som i Etiopien, såväl i Syrien som i Jemen eller Afghanistan, i Mali, i Myanmar och som i alla krig i historien. De fortsätter att dö, fly, användas och utnyttjas på tusen sätt. Lille Alan Kurdi, utsträckt på en turkisk strand på flykt från konflikten i Syrien, fortsätter i sin öronbedövande tystnad att ropa till mänskligheten: stoppa krig! Låt de små leva!

Herodes lever fortfarande och reser jorden runt för att utföra nya massakrer mot oskyldiga: "Rop hörs i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel begråter sina barn, hon låter inte trösta sig, ty de finns inte mer" (Matt 2:18). 

I Irpin, nära Kiev, gråter ett barn på omkring två år hejdlöst i famnen på sin pappa som är soldat på väg ut i kriget. Med sina små nävar slår han på pappans hjälm. Han vet inte vad ett krig är, han är för liten för det, men han låter sig inte tröstas för att pappa ska åka iväg.  

Barn i krig ritar bomber och missiler. Inför vissa brutaliteter vacklar tron. Endast kärlek kan läka trauman och hat och låta oss återgå till att be med barnens oskuldsfullhet: " jag har lugnat och stillat min själ, jag är som ett litet barn, som barnet i moderns famn" (Ps 131).