Centralasiatiska biskopar bildar ny regional biskopskonferens
Charlotta Smeds – Vatikanstaten
De katolska biskoparna i Centralasien har bildat en ny regional biskopskonferens som sammanför de små katolska samfunden i de tidigare sovjetrepublikerna Kazakstan, Uzbekistan, Kirgizistan, Turkmenistan och Tadzjikistan för att kunna skapa enhet och tillväxt genom större delade erfarenheter. Den nya biskopskonferensen kommer till tre decennier efter att de fem nationerna blev oberoende från det kommunistiska styret under Sovjetunionen.
Centralasien
De tidigare sovjetrepublikernas territorium täcker ett område från Kaspiska havet i väst till Kina i öst, ett hem för de uzbekiska, kazakiska, tadzjikiska, turkmeniska och kirgiziska etniska grupperna. Med undantag för tadzjiken talar de flesta av dem lokala dialekter av det turkiska språket. Regionen har Ryssland i norr som grannar, och Afghanistan och Iran i söder.
Det är ett stort område på cirka 4 miljoner kvadratkilometer - cirka 64 procent av Europas storlek, utan Ryssland. Med en uppskattad befolkning på 72 miljoner, till största delen muslimsk, har Centralasien en betydande koncentration av rysk -ortodoxa kristna.
Vandra en gemensam väg
"Den nya Centralasiatiska biskopskonferensen är resultatet av två års arbete och kommer att hjälpa den katolska närvaron i detta land att växa och mogna", säger biskop Adelio Dell'Oro av Karaganda i Kazakstan. "Vi kommer att få möjlighet att ge större mening åt vårt uppdrag här, 30 år efter dessa länders självständighet; att befinna sig på ett territorium med en muslimsk eller ortodox majoritet, säger den italienskfödde biskopen till nyhetsbyrån Fides. ”Detta är en viktig fråga för alla fem länder. På så sätt kommer vi att kunna vandra en gemensam väg.” Det som tills nyligen bara hände mellan de olika stiften, händer nu också mellan kyrkan i de fem staterna.
Det nya biskopsorganet inrättades genom ett dekret från Vatikanens kongregation för Folkens Evangelisering den 8 september. Syftet är att hjälpa de regionala biskoparna att besvara de gemensamma utmaningarna tillsammans.
Efter dekretet höll biskopskonferensen i Kazakstan sin 41:a plenarsession den 20 september. Den apostoliska nuntien, indiern msgr. Francis Assisi Chullikat, som har lagt grunden för det nya organet sedan 2016, deltog i sammankomsten.
Kyrkan i Kazakistan
Kazakstan är det största bland de fem centralasiatiska länderna, och där majoriteten av befolkningen är muslimsk. De kristna är mestadels rysk -ortodoxa. De följs av buddhister och andra. Landets cirka 250 000 katoliker, mestadels av polskt, tyskt och litauiskt ursprung, utgör drygt en procent av landets befolkning. Den kristna befolkningen såg en ökning på 1800 -talet, med många polacker, litauer, vitryssar, ukrainare och ryssar som deporterades till de kazakiska stäpperna under de ryska tsarerna.
Under Sovjetstyrets ateistiska ideologi flödade en ny våg av kristna till Kazakstan då hundratusentals deporterade till de sovjetiska arbetslägren under Stalin på 30- och 40 -talen. Kristna höll sin tro vid liv och samlades i hemlighet för att be.
1978 släppte regeringen på reglerna och människor började bekänna sin tro mer öppet. Efter Sovjetunionens fall 1991 restaurerades den katolska kyrkan i Kazakstan och katoliker kände sig fria att leva tron offentligt. Ett stort antal deporterade återvände till sina hem. Minst fyra miljoner människor emigrerade. Medan den kristna befolkningen minskade växte den muslimska befolkningen.
Påven Johannes Paulus II inrättade den apostoliska administrationen i Kazakstan den 13 april 1991 som då täckte hela Centralasien. Diplomatiska förbindelser mellan Heliga Stolen och Kazakstan upprättades 1994. År 1999 delades den apostoliska administrationen i Kazakstan upp i tre nya apostoliska förvaltningar i Astana, Almaty och Atyrau; och stiftet Karaganda.
Den pånyttfödda kyrkan i Kazakstan fick ett välbehövligt uppsving med påven Johannes Paul II:s besök i september 2001. Cirka fyrtio tusen människor deltog i påvens mässa.
Idag leder den polske ärkebiskopen Thomas Peta ärkestiftet Astana, Kazakstans huvudstad; den spanska biskopen Jose Luis Mombiela Sierra leder stiftet i Almaty; Biskop Dell'Oro, stiftet i Karaganda; och den apostoliska administrationen i Atyrau tas om hand av den apostoliska administratören fader Peter Sakmar från Slovakien. Grekisk-katolska biskopen Vasyl Hovera tar hand om de bysantinska katolikerna i Kazakstan och i andra nationer.
Kyrkan i Uzbekistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Kirgizistan
I de andra delstaterna i regionen är katoliker samlade i tillfälliga kyrkliga strukturer som inte är tillräckligt stora för att motivera skapandet av fullvärdiga stift.
År 1997 inrättade påven Johannes Paulus II de fyra ”sui iuris” missioner i Uzbekistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Kirgizistan. Medan Uzbekistan och Kirgizistan är apostoliska förvaltningar, är Tadzjikistan och Turkmenistan ”sui juris” missioner.
Biskop Jerzy Maculewicz är den apostoliska administratören i Uzbekistan; Fader Anthony James Corcoran, Kirgizistans apostoliska administratör; Fader Pedro Ramiro López, överordnad i Tadzjikistan; och fader Andrzej Madej, överordnad i Turkmenistan.
Kyrkornas utmaningar
Biskop Dell'Oro sa att kyrkans ledare nu kommer att ha "möjligheten att ge vår mission större mening, att bättre förstå vad den innebär”.
"I grund och botten händer det som tidigare bara hände mellan de olika stiften nu också mellan kyrkorna i fem stater", sa han.
Den nya biskopskonferensen höll ett tvådagars webb-seminarium den 12 oktober med temat: "Evangelisationens uppdrag i Centralasien i tider av Evangelii Gaudium - sammanhang, svårigheter, perspektiv."
Bland de utmaningar som kyrkan i Centralasien står inför är den tro som endast är kopplad till ritualer och traditioner, och det smärtsamma arvet från ateismen under den tidigare sovjettiden.
