Vaccin för alla, vaccin för fattiga – Pius VII och Pius IX förebilder
ANDREA TORNIELLI sammanfattning Katarina Agorelius
1822, då den moderna immuniseringens fader, smittkoppsvaccinets upptäckare Edward Jenner, fortfarande var i livet, genomfördes en massiv vaccinationskampanj i kyrkostaten under Pius VII. Katolska kyrkans samarbete för förebyggande vård för att undvika epidemier och pandemier går långt tillbaka i historien. Om vi tittar tillbaka kan vi bättre förstå det som påven Franciskus säger om vaccinet mot covid-19 och det som han gör för att fattiga och hemlösa ska vaccineras. Vaccinationen i Paulus VIs audienshall som samordnas av ansvarig för påvens allmosor kardinal Konrad Krajewski och där påven själv har varit närvarande är inte en nyhet i kyrkans historia.
Dekret om vaccinationskampanj 1822
Smittkoppsepidemin var oroande mellan slutet av 1700 och början på 1800-talet. Då situationen var särskilt svår i Italien tog Pius VII med hjälp av sin statssekreterare fram ett dekret 20 juni 1822 om en vaccinationskampanj. Orden i början av dekretet är mycket aktuella och talar om hur smittkoppsviruset drabbar mänskligheten och att de återkommande smittvågorna borde övertyga alla personer att entusiastiskt acceptera och tacksamt ta emot vaccinet. Man betonar att vaccinet är Guds gåva. Men även för tvåhundra år sedan förhindrade folkets fördomar möjligheten att rädda liv. I dokumentet läser man att en djupt rotad fördom många gånger var starkare hos vissa föräldrar än kärleken till kommande generationer.
Från Pius VII till Pius IX
På order av påven Pius VII inrättades därför en central vaccinationskommission för vaccinering i hela kyrkostaten. Regler fastställdes om att konstant bevara vaccin i Rom och i kyrkostatens territorier. Man garanterade till exempel gratis vaccination för läkare och kirurger samt för barnhemsbarn. Alla läkare var förpliktade att genom certifikat intyga att de kunde allt om denna vaccination.
De som vägrade vaccinera sig ansågs inte uppfylla kriterier för kommande generationers säkerhet och förlorade plats i ordningen för ekonomisk hjälp.
Men det ambitiösa vaccinationsprogrammet lyckades inte på grund av folkets fördomar och 1824 avskaffade Leo XII plikten genom ett legat och fastslog att vaccineringen skulle vara frivillig och alltid gratis.
Gregorius XVI startade om vaccinationskampanjern och återgick till stor del till Pius VIs lagstiftning och insiftade 1834 en särskild kongregation för vård och hälsa. Påven Gregorius anordande obligatorisk vaccination för intagna i kyrkostatens fängelser.
Vaccinationskampanjen fortsatte under salige Pius IX och då smittkoppsepidemin tog fart på nytt 1848 inledde han en kampanj för den missgynnade befolkningen och med hjälp av församlingarna dokumenterades dem som hade vaccinerat sig. Han upprättade också en liten betalning till de vaccinerade om de kom tillbaka efter åtta dagar för att låta läkarna se om allt hade gått bra.
