Påven till Irak: börja om från Abraham för att se sig som bröder

Andrea Tornielli – Vatikanstaten

Irakiska kristna har väntat på påven i tjugotvå år. Det var 1999 då Johannes Paulus II planerade en kort men betydelsefull pilgrimsfärd till kaldéernas Ur, den första etappen av jubelårets resa till frälsningens platser. Han ville börja från Abraham, från den gemensamma fadern för judar, kristna och muslimer. Många avrådde den åldrade polska påven och bad honom att inte göra en resa som skulle kunna riskera att stärka Saddam Hussein som fortfarande var vid makten efter det första Gulfkriget. Påven Wojtyla fortsatte att planera resan, trots försök att avskräcka honom, särskilt från USA:s sida. Slutligen genomfördes dock inte blixtvisiten som bara var av religiöst slag, på grund av den irakiska presidentens motstånd.

Johannes Paulus II:s dröm

1999 stod landet redan på knä på grund av det blodiga kriget mot Iran (1980-1988) och de internationella sanktionerna efter invasionen av Kuwait och det första Gulfkriget. Antalet kristna i Irak var då mer än tre gånger större än det är idag. Johannes Paulus II:s uteblivna resa förblev ett öppet sår. Påven Wojtyla höjde sin röst mot den andra västerländska militärexpeditionen till landet, kriget 2003, som slutade med att Saddams regering störtades. Vid Angelus den 16 mars sa han: "Jag vill påminna FN:s medlemsländer, och i synnerhet de som i säkerhetsrådet, att användningen av våld är den sista utvägen efter alla andra fredliga lösningar, enligt de välkända principerna i själva FN-stadgan”. Sedan, efter Angelus, vädjade han: ”Jag tillhör den generation som levde under andra världskriget och överlevde. Jag har en skyldighet att säga till alla unga människor, till dem yngre än jag, som inte har haft den här upplevelsen: 'Aldrig mer krig!', som Paulus VI sa vid sitt första besök i FN. Vi måste göra allt i vår makt!”.

Aldrig mera krig!

Han förblev ohörd av de där "unga” som förde krig och inte hade förmågan att bygga fred. Irak drabbades av terrorism med attacker, bomber och förödelse. Den sociala strukturen föll ihop. Och 2014 såg landet den självutnämnda islamiska staten, ISIS hävda sin makt. Mer förödelse, förföljelse, väpnade konflikter med de regionala och internationella makterna som har åtagit sig att slåss på irakisk mark. Miliser ökade utom kontroll, på den försvarslösa befolkningens bekostnad, med höga antal förlorade människoliv, splittrade av etniska och religiösa motiv. Med tanke på den irakiska situationen kan man konkret och realistiskt förstå påven Franciskus ord i sin senaste encyklika "Fratelli tutti": "Vi kan inte längre se krig som en lösning, eftersom riskerna antagligen alltid kommer att vara större än den hypotetiska nyttan som tillskrivs dem. Mot denna verklighet är det idag mycket svårt att stödja de rationella kriterierna som utvecklades under tidigare århundraden för att beskriva ett eventuellt ”rättvist krig”. Inga mer krig! ... Varje krig lämnar världen värre än det fann den. Krig är ett politiskt och mänskligt misslyckande, en skamlig kapitulation, ett nederlag inför de onda krafterna”.

Ett nytt andetag

Under åren har hundratusentals kristna tvingats fly från sina hem för att söka tillflykt utomlands. I ett land som evangeliserades tidigt, vars forntida kyrka har sitt ursprung i apostlarnas förkunnelse, väntar de kristna idag på påven Franciskus besök som ett nytt andetag. Påven hade för länge sedan uttryckt sin vilja att åka till Irak för att trösta dem, enligt den enda "geopolitiken" han bryr sig om, vilket är att vilja visa närhet till dem som lider och för att främja, med sin närvaro, försoning, återuppbyggnad och fred.

Ur – ett meddelande till världen

Av den anledningen, trots riskerna förknippade med pandemin och säkerheten, trots de senaste attackerna, har påven Franciskus haft denna resa i sin kalender, fast besluten att inte svika alla irakier som väntar på honom. Hjärtat av den första internationella resan efter femton månaders tvungat uppehåll, på grund av Covid-19, kommer att vara mötet i Ur, i staden från vilken patriarken Abraham började. Ett tillfälle att be tillsammans med troende av andra religiösa trosuppfattningar, särskilt muslimer, för att återupptäcka orsakerna till samexistensen mellan bröder och systrar, för att återuppbygga en social struktur bortom fraktioner och etniska grupper, och för att skicka ett meddelande till Mellanöstern och hela världen .