Dialog med Kina: Apostolisk succession och biskoparnas legitimitet

Sergio Centofanti och P Bernd Hagenkord, SJ övers Katarina Agorelius – Vatikanstaten

Katolicitet bör inte förstås i banalt geografisk eller institutionell mening, utan i betydelsen av trons och doktrinens integritet och i trohet till traditionen i full gemenskap. Katolicitetens djupa mening rör hjärtan och själarna: katolsk är den vandring mot en organisk enhet som kan försona mångfalden i Kristus. Därför struktureras den lokala kyrkan kring hela Guds folks eukaristiska firande, under ledning av biskopen, omgiven av prästerskapet och hjälpt av diakoner.

I den meningen, finns den katolska kyrkan där det finns en lokal kyrka vars biskop är i gemenskap med biskopen av Rom, som kärleksfullt presiderar över alla lokala kyrkor världen över. Detta är garantin för den lokala kyrkans ”katolska” enhet. Om denna biskop däremot inte ”föds” i gemenskapen med biskopen av Rom och inte uttrycker denna gemenskap i sitt dagliga verk, uppstår det mycket allvarliga problem. Därför fastställer den kanoniska lagen stränga påföljder både för biskopen som utför biskopsvigningen utan ett apostoliskt mandat och för den som tar emot den. En sådan ordinering utgör i själva verket ett smärtsamt sår i den kyrkliga gemenskapen och en allvarlig kränkning av den kanoniska ordningen.

Vägen mot legitimering av de kinesiska biskoparna som har ordinerats utan påvens mandat är därför inte och kan inte vara en kall byråkratisk handling, utan är i sig en väg mot en äkta och djup kyrklig urskiljning och syftar till att undersöka om det i det enskilda fallet finns grundläggande förutsättningar för att biskopen återigen kan upptas i full katolsk gemenskap.

En sådan väg inleds med en klar och ärlig bön om påvens förlåtelse som ofta upprepas av personen det gäller. Detta följs av: - påvens bedömning och om så är fallet, sin förlåtelse; - remission av sanktioner och kanonisk censur (särskilt exkommunikationen latae sententiae), i vilken biskopen är engagerad och som är föreskrivet i kyrkans lag för att förmå honom till omvändelse; - sakramental absolution¸- återställande i full gemenskap; - antagandet från biskopens sida av inre attityd och offentligt beteende som uttrycker gemenskapen; - nästan alltid, ett pastoralt mandat. Det är inte av underordnad betydelse att även de troendes gemenskap godkänner den förlåtna och legitimerade biskopen som de blir tillsända som herde: detta kräver hela gemenskapens bidrag med böner, vaksamhet, lydnad och samarbete för att främja gemenskapen.

Försoningsbanan, som förutses med särskilda modaliteter vad gäller de olagliga biskoparna, är den en del av den normala bedömningen av kyrkans liv varje gång sår uppstår i den kyrkliga gemenskapen.
Vägen mot försoning, som bedöms enligt särskilda villkor i fråga om biskoparnas illegitimitet, är en del av den normala bedömningen av kyrkans liv varje gång sår i den kyrkliga gemenskapen uppkommer. Vad gäller den kinesiska frågan om biskoparnas legitimitet är den dessutom inte ny för idag: detta har redan förekommit de senaste decennierna, även om det inte delas och accepteras av alla. I legitimeringsprocessen av biskoparna finns det naturligtvis också civila aspekter, som dock i vissa omständigheter framhävs till den grad att de får en central betydelse.

Synen på legitimeringen från politiskt håll å ena sidan och missförstånd av den pastorala betydelsen av kanoniska straff å den andra, har i vissa fall orsakat förvirring och besvär hos vissa observatörer och till och med några av kyrkans medlemmar. Vissa sektorer av den “olagliga” gemenskapen har i själva verket inte godhjärtat accepterat praxis för biskopslegitimeringen, som påven Johannes Paulus II uttryckligen önskade. De såg risken för att tolka legitimeringen som ett “officiellt” stöd för regeringens politik. Det har dock aldrig saknats andra röster från den “olagliga” gemenskapen till förmån för legitimering. Tidigare uttryckte en “olaglig” biskop, som var informerad om förhandlingar med regeringens myndigheter, sin officiella uppskattning för påven sankt Johannes Paulus II: «han har öppnat Kristi hjärta och accepterat många biskopar vid den officiella gemenskapen» och verkade för att slå vakt om enheten och gemenskapen i kyrkan i Kina.

För närvarande, även om frågan om legitimering i Kina verkar gälla få biskopar, måste man fortfarande vara beredda på någon våg av meningsskiljaktighet av olika anledningar. Det borde hur som helst stå fast för alla att man endast kan börja återskapa stiftsgemenskapens kyrkliga väv i Kina omkring en legitim och erkänd biskop.