Kyrkans bön för de avlidna själarna i skärselden
Charlotta Smeds - Vatikanstaten
Den katolska kyrkan lär att det finns ett stadium mellan tid och evighet– en tid bortom tiden – för själens rening, som kyrkan kallar för skärselden. Från första början har kyrkans lära stött skärseldens existens, men trosläran om skärselden fick sin formulering under koncilierna i Florens, 1055, och i Trient, 1545-63, och traditionen hänvisar till bibeln som talar om en reningseld.
Kyrkan har alltid bett för de avlidna
Katekes förklarar hur ”vissa synder kan få förlåtelse i denna värld, men andra i den kommande” (se Matt 12:32). Denna lära stöder sig också på bönen för de döda som bibeln talar om: ”Därför lät Judas Mackabeus bära fram detta soningsoffer för de döda, för att de skulle befrias från sina synder” (2 Mack 12:45b).
Att be för de döda har varit en verklighet i kyrkan från allra första början, med mässoffrets firande först och främst, för att de avlidna ska renas från sina synder och nå fram till att skåda Gud. Förutom bön rekommenderar kyrkan allmosor, avlat och botgärningar för de dödas skull. Vi läser i katekesen: ”Låt oss ge dem hjälp och låt oss komma ihåg dem. Om Jobs söner renades genom sin fars offer, (Job 1,5) varför skulle vi tvivla på att våra offergåvor för de döda ger dem tröst?
Vem är i skärselden?
”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.” (Matt 5,8) Skärselden renar hjärtat på de själar som lämnar jordelivet med mindre allvarliga obiktade synder, eller med den orenhet som du, trots att du biktat dig, ännu inte har hunnit sona för med bot, bön och goda gärningar. Själen måste då slutföra sin rening i skärselden för ”Aldrig skall något orent komma in” i himlen (Upp 21,27). Eller som Paulus säger ”Själv skall han dock räddas, men som ur eld.” (1 Kor 3,15).
Kyrkan lär att synden har en dubbel följd. Allvarlig synd berövar oss gemenskapen med Gud, och vi förlorar möjligheten att nå det eviga livet - syndens ”eviga straff”. Men även mindre allvarlig synd, binder oss till det skapade, och är därför i behov av rening, antingen under jordelivet eller i skärselden. Med denna rening befrias själen från det ”timliga straffet”.
Med andra ord: Alla som dör i Guds nåd och vänskap, men fortfarande är ofullständigt renade, är verkligen säkra på sin eviga frälsning, men efter döden måste de genomgå en rening, för att uppnå den helighet som krävs för att komma in i himlens glädje.
En helig gemenskap mellan himmel, jord och skärseld
Det är viktigt att inte se straffen som Guds hämnd, utan något som är knutet till syndens natur - ett, av kärlek brinnande, hjärtas omvändelse till Gud, kan dock åstadkomma en så fullständig rening av syndaren, att det inte finns något straff kvar.
Kyrkans heliga gemenskap råder inte bara i himlen, eller på jorden, utan bandet omfamnar de som redan har kommit hem, till himlen, de som har fått möjlighet att göra bot i skärselden och dem som fortfarande vandrar sin pilgrimsgång på jorden. För de troende är det viktigt att reflektera över att den enes helighet gagnar den andre i kyrkan, liksom den enes synd skadar den andre. En ångerfull syndare kan alltså befrias från syndens straff fortare om han tar sin tillflykt till de heligas gemenskap.
Effektiv bön för själarna i skärselden
Nu kommer vi fram till november månads bön för de avlidna själarna. Skärselden är en verklighet, och därför uppmanar kyrkan de troende till bön för de avlidna, som är kroppslösa andar som fortfarande är på sin mödosamma vandring till himlen, hoppfulla i vetskapen om att de är frälsta, men utan förmåga till personlig helgelse.
Den heliga Gertrud, en tysk ordenssyster och mystiker som levde på 1200-talet, sa att Jesus visade henne själarna i skärselden och uppmanade henne att be följande bön för att en stor skara skulle befrias från skärselden, varje gång man bad bönen.
”Evige Fader, jag offrar Dig Din Gudomlige Sons Jesu Dyrbara Blod i förening med alla Mässor, som firas i dag över hela världen för själarna i Skärselden, för alla syndare och dem i min familj. Amen.”
Hur effektiv bönen är beror dock på de personliga dygderna hos den bedjande personen, vilket är anledningen till att vi ber om helgonens förbön. Den mest effektiva av alla böner, för själarnas befrielse, är den heliga mässan, där offret är Jesus själv.
Själarna i skärselden lider
Den heliga Katarina av Genova sa att ”Om människorna kunde se vilken omsorg Gud har om själen skulle de bli förvirrade och förundrade. Men vi som kan ta nytta eller skada, glömmer bort att uppskatta själen.”
”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen." (Matt 10,28). Själen dör alltså inte när kroppen dör. I skärselden är det själen som lider, och den helige Tomas av Aquino säger att just eftersom den inte har den skyddande kroppen, lider den ännu mer. Han säger även att smärtan av det minsta straffet överskrider vilken jordisk smärta som helst i intensitet.
Helgonen beskriver skärselden
Ibland möter man kristna som är övertygade om skärseldens existens men som säger att de inte är rädda för den. Den helige Cesario d’Arles svarar ”De pratar så, för att de inte vet vilka dessa lidanden är”. Den helige Bernard som hade sett skärselden i en vision, uttryckte sig så här: "Vi är olyckliga om inte vi kommer att göra all vår botgöring på jorden och en dag måste utstå denna outhärdliga värme, mer plågsamma och våldsam än vi kan föreställa oss. Johannes av Korset jämför själens mystiska lidande i mörkrets natt med lidandet i skärselden och tillägger: "Liksom anden renas genom mörkrets eld i det andra livet, så renas den med kärlekens andliga mörker i detta liv. Den enda skillnaden är att där renas man av elden, här av kärleken.”
5 myter om skärselden
Få läror är så “katolska” som den om skärselden, och tyvärr präglas förståelsen av skärselden av missuppfattningar och myter. En myt är att en själ i skärselden kan ändra på sitt eviga öde, medan det inte finns en andra chans efter döden. En annan myt är att skärselden inte har bibliska belägg. En tredje missuppfattning är att skärselden är ett sätt att nå frälsning oberoende Jesus, då skärseldens renande process är genom Kristi nåd. En annan myt är att, att be för de döda är ett senmedeltida påfund, då judar före Jesus gjorde det, liksom den tidiga kyrkan.
Att man kan köpa sig till frälsning genom avlat är en annan missuppfattning som är mer än diskuterad. Genom avlat kan de troende för sig själva och även för själarna i skärselden erhålla efterskänkande av timliga straff, som är en följd av synden. En avlat kan aldrig efterskänka syndens skuld, endast dess timliga straff. Det har därför aldrig heller varit möjligt att köpa sig syndernas förlåtelse genom en avlat, eftersom avlaten aldrig kan förlåta våra synder.
