Påvens nyckelord

Katarina Agorelius - Vatikanstaten

”Om du slår naturen, slår hon tillbaka”. Sedan början av sitt pontifikat myntade påven Franciskus nya ord och uttryck. Som herde bland folket valde han ofta direkt tilltal med förenklat språk och underströk att en jesuit, som han själv, måste vara kreativ.

Hans nya uttryck och ord kom ofta från spanskan och talesätt i Buenos Aires, där han föddes, växte upp och levde tills han valdes till påve den 13 mars 2013, men även från piemontesiskan – hans farfar och farmor kom från norra Italien och han har sagt att hans första modersmål var just detta språk.

Han kallade den utbredda nedsmutsningen och likgiltigheten för vårt gemensamma hem för en ”slit-och släng-kultur” och varnade särskilt de unga för ett passivt liv, som han liknade vid att ”sitta och titta ut från balkongen”. Hans uppmaning var att ta ansvar för sina liv, lägga undan mobilen och slänga sig in i aktiviteter och i det kristna livet och ”röra om och göra väsen av sig”. Han talade ofta om vikten av att kyrkan ska går ur sig själv, öppna sina portar och stängsel och gå ut på gatan bland folket, våga ”smutsa ner sig”, så att herdarna bär samma lukt som fårahjorden. På tal om hjorden, gav han prästerna även rådet att inte ödsla för mycket tid på att sätta ”papiljotter på fåren”.

Påven lämnade ofta sina skrivna tal och översättare fick snabbt hitta passande ord i ordlekar eller nya ord och uttryck. Många gånger talade han om vikten av att sprida kristen glädje och kristet hopp och betackade sig sura miner bland gudsvigda och lekmän. ”Det är inte precis möjligt att förkunna evangeliet med dessa ledsna och begravningslika ansiktena”, har han sagt och en annan gång gav han en slänga åt ordensfolk som inte var välkomnande och varnade för ”kristna som ser ut som sura pepparfrukter” eller ordenssystrar som glömmer bort att vara ”mödrar” och beter sig som bittra ”ungmöar”. Men för den skull ska man inte leka med religionen, varnade han genom en ordlek med orden leka och förlöjliga.

Många av hans nyord kom säkert från samtal med de troende. Han avslöjade att han visserligen sparade mycket på kost och logi, men slösade på telefonräkningar. Han betonade att man inte kan ”vara deltids-kristna” och att det inte finns någon ”kristendom till lågpris”. Tron är heller inte precis en ”banan- och äppel-smoothie”, har han understrukit.

Påven värnade om ekologin och sammanförde ekologin med den i det gemensamma hemmet, för det gemensamma goda och en förnyad harmoni mellan människan och skapelsen, i den helige Franciskus av Assisi fotspår.

Han beskrev sig själv som ”en som Herren har låtit blicken falla på” och då han talade om sitt valspråk Miserando atque eligendo, på svenska Genom att visa barmhärtighet och utvälja, förklarade han att han gillade att översätta det latinska gerundiet miserando med ett annat gerundium som inte existerar: misericordiando. Här gick översättare bet. Den högt bildade påven Franciskus talade lika gärna till folket som till de lärde. Han var kort och gott en folkets påve.