Påven: Vi har inte lyssnat tillräckligt på kvinnornas röster i kyrkan
Påven Franciskus
Kvinnornas närvaro och bidrag till de kyrkliga gemenskapernas liv och tillväxt genom bön, reflektion och handling har alltid berikat kyrkan, ja de utgör dess identitet. Ändå insåg vi, särskilt under förberedelserna och firandet av synoden, att vi inte hade lyssnat tillräckligt på kvinnornas röster i kyrkan och att kyrkan fortfarande har mycket att lära av dem.
Det är nödvändigt att lyssna på varandra för att "avmaskulinisera" kyrkan, eftersom kyrkan är en gemenskap av män och kvinnor som delar samma tro och samma värdighet i dopet. Genom att lyssna på kvinnor lyssnar vi män på någon som ser verkligheten ur ett annat perspektiv och därmed leder oss att se bortom våra projekt och våra prioriteringar. Ibland är vi vilse. Ibland är det vi lyssnar på så nytt, så annorlunda från vårt sätt att tänka och se, att det verkar absurt för oss och vi känner oss skrämda. Men denna desorientering är hälsosam, den får oss att växa.
Det krävs tålamod, ömsesidig respekt, lyssnande och öppenhet för att verkligen lära av varandra och utvecklas som ett Guds folk, rikt på olikheter, men som fortsätter framåt tillsammans.
Just därför har jag bett en kvinna och teolog, att erbjuda kardinalsrådet en reflektion över kvinnornas närvaro och roll i kyrkan.
Utgångspunkten för denna resa är Hans Urs von Balthasars reflektion över Maria och Petrus principerna i kyrkan, en reflektion som inspirerade de senaste påvarnas läroämbeten i strävan att förstå och förstärka männens och kvinnornas närvaro i kyrkan.
Ankomstpunkten ligger dock i Guds händer. Låt oss be till den Helige Anden att upplysa oss och hjälpa oss att förstå, och att hitta ett språk och tankesätt för att tilltala dagens kvinnor och män, i kyrkan och i världen, för att medvetenheten om ömsesidighet och samarbete mellan män och kvinnor ska kunna växa.
Jag är glad att de reflektioner som Lucia Vantini, Luca Castiglioni och Linda Pocher har erbjudit kardinalsrådet, genom denna publikation blir tillgängliga för de som vill delta i den synodala dialogen och fördjupa sig samtalet om kyrkliga relationer mellan män och kvinnor, vilket är viktigt för mig. Dessa reflektioner tenderar snarare att öppna snarare än stänga; provocerar oss att tänka, uppmanar oss att söka, och hjälper oss att be.
Vid detta skede av synoden hoppas jag att vi inte tröttar på att vandra tillsammans. Om vi går är vi det vi måste vara, den Uppståndnes levande kropp i rörelse, som går ut, möter våra bröder och systrar, utan rädsla, på världens gator. Må Maria, trons Moder, följa med oss på denna resa!
