Korsvägsandakten vid Kolosseum: "Fredens röster i en värld av krig"

Charlotta Smeds - Vatikanstaten

På långfredagens kväll, då vi minns Jesu död på korset, hölls den traditionella korsvägsandakten vid Kolosseum. Påven Franciskus närvarade inte vid Kolloseum i år utan följde korsvägen från Sankta Marta i Vatikanen där han bor. Påven som är 86 år gammal var inlagd på sjukhuset med en luftvägsinfektion för en vecka sedan och läkarna rekomenderade att det var bättre att han höll sig inne och borta från den kyliga kvällsluften som blåser på kullen vid Kolosseum där vi brukar se honom under korsvägsandakten.

I år bar korsvägsandakten titeln ”Fredens röster i en värld av krig” och man fick höra texter skrivna av personer som påven har mött under sina tio år som påve i Vatikanen eller under någon av sina 40 apostoliska resor till 58 länder runt om i världen. Det är berättelser som har berört honom och som han med denna korsvägsandakt knyter till Kristi lidande på korset.

Korsvägsandakten 2023 - "Fredens röster i en värld av krig"

Inledande bön

Herre Jesus, du är "vår frid" (Es 2,14). Innan ditt lidande sa du: «Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.” (Joh 14:27). Herre, vi behöver din fred, den fred som vi inte kan bygga av egen kraft. Vi behöver höra orden, du tre gånger stärkte lärjungarnas hjärtan med efter din uppståndelse: "Frid åt er alla!" (Joh 20,19.21.26).

Jesus, du som omfamnar korset för oss, se på vår värld som törstar efter fred, medan dina bröders och systrars blod fortsätter att utgjutas och där många mödrar gråter över sina förlorade barn i krig, och deras tårar blandas med din heliga Moders. Även du, Herre, grät över Jerusalem för att hon inte valde fredens väg (jfr Luk 19:42).

I kväll slingrar sig korsvägen i Heliga landet bakom dig. Vi kommer att vandra och lyssna på ditt lidande, som återspeglas i dina bröder och systrar som runt om i världen har lidit, och lider, av bristen på fred. Deras berättelser har nått påvens öra och hjärta under hans resor. De är rop på fred som ekar i detta "tredje upphackade världskrig", rop som kommer från länder och områden som idag slits isär av våld, orättvisor och fattigdom. Platser där konflikter, hat och förföljelser sprider det lidande vi finner i bönerna på denna Långfredag.

Herre Jesus, vid din födelse förkunnade änglarna i himlen: «På jorden

frid åt dem han har utvalt." (Luk 2:14). Nu stiger våra böner till himlen för att vädja om "fred på jorden, som är den djupa längtan hos människor i alla tider" (Pacem in Terris, 1). Vi ber om den fred som du har anförtrott oss och som vi inte lyckas att förvalta. Jesus, från korset omfamnar du hela världen: förlåt våra synder, läk våra hjärtan, och ge oss din fred.

Första stationen - Jesus döms till döden

Då frigav Pilatus Barabbas, men Jesus lät han prygla och utlämnade honom sedan till att korsfästas. (Mt 27:26).

Barabbas eller Jesus? De måste välja. Det är inte vilket val som helst: det handlar om att välja sida, vilken ställning man ska ta i livets komplexa växlingar. Freden, som vi alla önskar, uppstår inte av sig själv, utan väntar på vårt beslut. Då som idag är vi ständigt kallade att välja mellan Barabbas eller Jesus: uppror eller ödmjukhet, vapen eller fredsfrämjare, mänsklig makt eller det lilla fröets tysta kraft, världens eller Andens makt.

I Heliga landet verkar det som om vårt val alltid faller på Barabbas. Våldet verkar vara vårt enda språk. Smärtan driver motorn för ömsesidig hämnd. Rättvisa och förlåtelse kan inte tala med varandra. Vi lever tillsammans, utan att erkänna varandra, vi förkastar varandras existens, och fördömer varandra ömsesidigt, i en oändlig och allt våldsammare ond cirkel. Och i detta hatiska och förbittrade sammanhang, är vi kallade att göra val och fatta beslut. Det kan vi inte göra utan att se på dem som tyst dömdes till döden, förlorarna, som våra val föll på. Jesus Kristus uppmanar oss att inte använda Pilatus och folkmassans måttstock, utan att se och erkänna den andres lidande, att låta rättvisan föra dialog med förlåtelsen, och att sträva efter allas frälsning, även förövarnas, även Barabbas.

Vi ber tillsammans: Upplys oss, Herre Jesus!

När vi tror att vi alltid har rätt: Upplys oss, Herre Jesus!

När vi dömer våra bröder: Upplys oss, Herre Jesus!

När vi blundar för orättvisor: Upplys oss, Herre Jesus!

När vi kväver det goda omkring oss: Upplys oss, Herre Jesus!

Andra stationen - Jesus tar korset på sina axlar

Vi tillber dig Herre Jesus Kristus och vi prisar dig

Ty genom ditt heliga kors har du återlöst världen

Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit helade. (1 Pt 2:24).

Min korsväg började för 6 år sedan, när jag lämnade min hemstad. Efter 13 dagar kom vi fram till öknen och korsade den under 8 dagar, i brännheta bilar, tomma vattendunkar, döda kroppar, tills vi kom fram till Libyen.

De som fortfarande skulle betala människohandlarna för att korsa havet, låstes in och torterades tills de betalade. Några miste livet, andra sina huvuden. De lovade mig en plats på en båt till Europa, men resorna ställdes in och vi fick inte pengarna. Det var krig där men till slut la vi inte märke till våldet och de vinande kulorna. Jag fick jobb som putsare för att betala en ny båtresa.

Så småningom gick jag på en gummibåt med mer är 100 passagerare.  Vi flöt i timmar innan ett italienskt fartyg räddade oss. Jag var fylld av glädje, vi knäböjde för att tacka Gud; men då upptäckte vi att skeppet var på väg tillbaka till Libyen. Vi låstes in i ett fångläger, den värsta platsen på jorden. Tio månader senare klev jag på en ny båt. Första natten till sjöss var vågorna höga. 4 personer föll i havet - vi lyckades rädda två. Jag somnade i hopp om att dö. När jag vaknade, stod personer bredvid mig och log. Några tunisiska fiskare kallade på hjälp, fartyget gick iland och hjälporganisationer gav oss mat, kläder och tak över huvudet. Jag jobbade för att betala ytterligare en båtresa. Det var sjätte gången; efter 3 dagar till sjöss kom jag till Malta. Jag stannade i ett flyktingcenter i 6 månader och där blev jag som tokig. Varje kväll frågade jag Gud varför: varför ser alla oss som fiender? Så många människor flyr ifrån krig bär kors som liknar mitt.

Vi ber tillsammans: Befria oss, Herre Jesus!

Från andras tanklösa fördömanden: Befria oss, Herre Jesus!

Från förhastade domar: Befria oss, Herre Jesus!

Från kritik och meningslösa ord: Befria oss, Herre Jesus!

Från destruktivt skvaller: Befria oss, Herre Jesus!

Tredje stationen - Jesus faller för första gången

Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder. (Jes 53:4-5).

Vi unga vill ha fred. Men vi faller ofta av olika anledningar: vi faller för lättja, rädsla, förtvivlan och tomma löften om ett lätt men smutsigt liv, byggt på girighet och korruption. Liv som låter spiraler av narkotikahandel, våld, missbruk och människoutnyttjande växa, medan alltför många familjer fortsätter att sörja förlusten av sina barn; och straffriheten för de som fuskar, kidnappar och dödar inte har något slut. Hur skapar man fred?

Jesus, du föll under korsets tyngd, men sedan reste du dig upp, du tog det på dina axlar igen och så gav du oss frid. Du manar oss att axla livet, till att modigt engagera oss, som på vårt språk kallas kompromettera. Och det betyder att säga nej till de falska kompromisserna som dödar freden. Vi är fulla av dessa kompromisser: vi vill inte ha våld, men vi attackerar de som inte tänker som vi på sociala medier; vi vill ha ett enat samhälle, men vi strävar inte efter att lyssna till dem bredvid oss; och värre, vi försummar de som behöver oss. Herre, väck önskan i våra hjärtan att hjälpa de som faller att resa sig. Som du gör med oss.

Vi ber tillsammans: Hjälp oss resa oss, Herre Jesus!

 

I vår lättja: Hjälp oss resa oss, Herre Jesus!

 

I våra fall: Hjälp oss resa oss, Herre Jesus!

I vår sorg: Hjälp oss resa oss, Herre Jesus!

Från övertygelsen att det inte är upp till oss att hjälpa andra: Hjälp oss resa oss, Herre Jesus!

4. Jesus möter sin modern

”Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid" (Luk 2:34-35).

2012 lät gerillan explodera en bomb som skadade mitt ben. Jag minns folkets skrik och blod överallt. Men det som skrämde mig mest var att se min 7 månader gamla dotter, täckt av blod, med glassplitter i sitt lilla ansikte. Så måste det ha varit för Maria att se Jesu ansikte slaget och blodigt!

Som offer för det meningslösa våldet, upplevde jag först ilska och förbittring, men sedan upptäckte jag att om jag sprider hat omkring mig skapar jag ännu mer våld. Jag insåg att inuti och omkring mig fanns det djupare sår än kroppsliga. Jag förstod att som jag och genom mig behövde många offer förstå, att det fanns hopp och att man inte kan leva i förbittring. Så jag började arbeta för att förebygga olyckor eftersom miljontals minor finns utspridda i vårt territorium. Jag tackar Jesus och hans Moder för att ha erfarit att, ….att torka andras tårar är inte bortkastad tid, utan den bästa medicinen för att själv läka.

Vi ber tillsammans: Hjälp oss känna igen dig, Herre Jesus!

I de lidandes vanställda ansikte: Hjälp oss känna igen dig, Herre Jesus!

I de små och i de fattiga: Hjälp oss känna igen dig, Herre Jesus!

I de som ber om en kärleksfull gest: Hjälp oss känna igen dig, Herre Jesus!

I de förföljda för rättvisans skull: Hjälp oss känna igen dig, Herre Jesus!

Femte stationen - Simon från Kyrene hjälper Jesus att bära korset

När de förde bort honom hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. (Luk 23:26).

[1] Jag är en person sårad av hat. Om man en gång har upplevt hat kam man inte glömma det. Hat tar hemska former. Det leder en människa till använda en pistol inte bara för att skjuta en annan, utan också för att bryta dennes ben medan andra tittar på. Jag har ett tomrum av kärlek inombords som får mig att känna mig som en värdelös börda. Finns det en Simon från Kyrene för mig?

[2] Mitt liv är en resa, jag sprang ifrån bomber, knivar, hunger och smärta. Jag knuffades in i lastbilar, gömdes i koffertar och kastade på sönderfallande båtar. Ändå fortsatte min resa för nå en säker plats, som erbjuder frihet och möjligheter, där jag kan ge och ta emot kärlek, utöva min tro, där hoppet är verkligt. Finns det en Simon från Kyrene för mig?

[3] Jag får ofta frågan: Vem är du? Varför är du här? Vad är din status? Räknar du med att stanna? Vart ska du? De är inte frågor som vill såra, men de sårar. De reducerar det jag hoppas att jag är till ett kryss på en ruta; Jag måste välja utlänning, offer, asylsökande, flykting, migrant eller annat, men det jag skulle vilja skriva är en person, bror, vän, troende, din nästa... Finns det en Simon från Kyrene för mig?

Vi ber tillsammans: Förlåt oss, Herre Jesus!

Vi har föraktat dig i de olyckliga: Förlåt oss, Herre Jesus!

Vi har ignorerat dig i de behövande: Förlåt oss, Herre Jesus!

Vi har övergivit dig i det försvarslösa: Förlåt oss, Herre Jesus!

Vi har inte tjänat dig i de lidande: Förlåt oss Herre Jesus!

Sjätte stationen - Veronika torkar Jesu ansikte med svettduken

"’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’" (Mt 25:34-36).

Jag var en 40-årig kyrkoherde när kriget kom: beväpnade agenter kom in i församlingshemmet och tog mig till ett läger där jag tillbringade fyra månader. De var fruktansvärda: vi saknade hygieniska redskap, vi led av hunger och törst; utan att kunna tvätta oss; vi blev fysiskt misshandlade och torteras med olika föremål. De tog ut mig, upp till fem gånger om dagen, särskilt på natten, för att håna och slå mig.

De knäckte tre revben och hotade att dra ut mina naglar, lägga salt på såren, att flå mig levande. En gång var det så svårt att stå ut att jag bad en vakt för att döda mig, övertygad att de skulle göra det ändå. Vakten svarade mig: "Du kommer inte att dö så lätt, vi kommer att få 150 fångar i gengäld för dig". De orden väckte hoppet om överlevnad i mig.

Men jag hade inte kunnat bära allt det onda ensam, utan Gud: den kontinuerliga bönen i mitt hjärta gjorde underverk. Försynen kom, i form av hjälp och mat, genom en muslimsk kvinna, Fatima. Hon var för mig som Veronica för Jesus. Nu, vid slutet av mina dagar, vittnar jag om krigets fasor och vädjar: Sluta kriga!

Vi ber tillsammans: Vänd din blick mot oss, Herre Jesus!

För att älska de oälskade: Vänd din blick mot oss, Herre Jesus!

För att hjälpa de som gått vilse: Vänd din blick mot oss, Herre Jesus!

För att ta hand om de som lider av våld: Vänd din blick mot oss, Herre Jesus!

För att välkomna de som omvänder sig från det onda: Vänd din blick mot oss, Herre Jesus!

Sjunde stationen - Jesus faller för andra gången

”Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’" (Mt 25:37-40).

[1] Jag heter Joseph och är 16 år gammal. Jag anlände till internflyktinglägret med mina föräldrar 2015 och jag har bott där i mer än 8 år. Hade det varit fred hade jag stannat i mitt hemland, där jag föddes, och skulle ha njutit av min barndom. Här är livet svårt. Jag är rädd för framtiden, min och de andra barnens. Varför lider vi i lägret? På grund av de pågående konflikterna i mitt land, som plågas av krig. Utan fred kommer vi inte att kunna resa hem. Det lovar fred, men vi fortsätter att falla under krigets tyngd, som är vårt kors.

Jag tackar Gud, som reser oss som en pappa, och alla de generösa personer som jag kanske aldrig får träffa, som har hjälp oss att överleva.

[2] Jag är Johnson och sedan 2014 bor jag i ett annat internflyktingläger, block B, sektor 2. Jag är 14 år och går i tredje klass. Här är livet svårt, många barn går inte i skolan för det finns inga lärare eller plats för alla. Det är trångt och vi kan inte ens spela fotboll. Vi ber om fred för att kunna åka hem. Fred är gott, krig är hemskt. Jag skulle vilja säga det till världsledarna. Och jag ber alla mina vänner att be för fred.

Vi ber och säger: Ge oss styrka, Herre Jesus!

I prövningens stund: Ge oss styrka, Herre Jesus!

I strävan att bygga broderskapets broar: Ge oss styrka, Herre Jesus!

När vi bär vårt kors: Ge oss styrka, Herre Jesus!

När vi vittnar om evangeliet: Ge oss styrka, Herre Jesus!

Åttonde stationen - Jesus möter Jerusalems gråtande kvinnor

En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. (Luk 23:27).

Jesus, du bär ditt kors. Och jag tror att även mitt land bär sitt kors. Vi är ett folk som älskar fred, men vi är krossade av konfliktens kors: våld, interna migration, attacker på platser för tillbedjan... Det är en tung börda, Jesus, på en till synes oändlig Korsväg. Mödrar gråter över deras barns hunger. Och som de har jag har inte så många ord att be med, utan bara många tårar. Herre, processionen som följde dig till Golgata var stor, men folkmassan gjorde plats för de gråtande kvinnorna. De gav dig kraft, mödrar som i dig inte såg en dömd man, utan en son. Även hos oss har en kvinna blivit en andlig moder för många, när hon till försvar för sitt folk knäböjde inför vapnens makt. Villig att ge sitt liv vädjade hon ödmjukt om fred och försoning. Jesus, nu som då, föds fredens dans i hatets makabra rörelse. Och vi, kristna, vill vara fredens redskap. Omvänd oss ​​till dig, Jesus, och ge oss styrkan, för du är ensam vår styrka.

Vi ber och säger: Omvänd oss, Herre Jesus!

Från att handla med vapen utan samvetskval: Omvänd oss, Herre Jesus!

Från att lägga pengar på vapen istället för mat: Omvänd oss, Herre Jesus!

Från pengarnas slaveri som orsakar krig och orättvisor: Omvänd oss, Herre Jesus!

För att spjut ska förvandlas till skäror: Omvänd oss, Herre Jesus

Nionde stationen - Jesus faller för tredje gången

”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.” (Joh 12:24-25).

Den 5 december 2013 klockan 5 på morgonen väcktes jag av vapen. Rebellerna invaderade huvudstaden. Många sprang och försökte gömma sig, medan en herrelös kula lätt kunde döda dig. Det var början på ett obeskrivligt lidande: ​​mord, döda familjer, vänner och kollegor. Min syster försvann och kom aldrig tillbaka, vilket orsakade stora trauman för pappa, som dog strax därpå. Jag fortsatte att gråta. I dalen fylld av tårar och "varför?"... Jag tänkte på Jesus, även han föll under våldets tyngd, till den grad att han på korset sa: "Min Gud, varför har du övergivit mig?"

Jag kombinerade mitt "varför" med hans och svaret växte i mig: älska Jesus som han älskar dig. Det var ljuset i mörkret. Jag förstod att jag var tvungen att hämta kraften genom att älska.

Sedan dess, går jag till mässan, så ofta jag kan. För att nå kyrkan måste jag gå långt och passera minst tre rebellbarriärer. Men i mässa efter mässa växte en visshet i mig: trots att jag har förlorat praktiskt taget allt, inklusive huset där jag växte upp, går allt förbi utom Gud.

Detta hjälpte och med några vänner började vi samla barnen, som lekte att de var soldater, för att försöka förmedla de evangeliska värdena för de, som är vår framtid: ömsesidig hjälp, förlåtelse, ärlighet – så att drömmen om fred kan gå i uppfyllelse.

Vi ber tillsammans: Hela oss, Herre Jesus!

Från rädslan att inte vara älskad: Hela oss, Herre Jesus!

Från rädslan för att bli missförstådd: Hela oss, Herre Jesus!

Från rädslan att bli bortglömd: Hela oss, Herre Jesus!

Från rädslan för att inte klara det: Hela oss, Herre Jesus!

Tionde stationen - Jesus berövas sina kläder

Soldaterna korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. (Mark 15:24; Joh 19:24).

[1] Förra året tog pappa och mamma min yngre bror och mig till Italien, där vår mormor har arbetat i mer än tjugo år. Vi lämnade Mariupol på natten. Vid gränsen blockerade soldaterna min far och sa till honom att han måste stanna i Ukraina för att slåss. Vi fortsatte med buss i ytterligare två dagar. När vi kom fram till Italien var jag ledsen. Jag kände mig avskalad allt: helt naken. Jag kunde inte språket och hade inga vänner. Mormor försökte få mig att känna att jag hade haft tur, men det gjorde jag inte. Allt jag ville var att åka hem. Till slut bestämde sig min familj för att återvända till Ukraina. Här fortsätter situationen att vara svår, det är krig och staden är förstörd. Men vissheten som min mormor upprepar när jag gråter hjälper: "Du ska se, allt kommer att gå över. Och med gode Guds hjälp kommer freden tillbaka."

Den ryska pojken säger att han skäms över att vara ryss, och skäms för att han skäms. Han berättar hur hans 18- åriga storebror har dött i kriget. Även hans farfar och pappa har lämnat i krig och man vet inget om deras öde.  

[2] Jag är en rysk pojke ...... och medan jag säger det får jag skudkänslor, och samtidigt förstår jag inte varför, och då skäms jag dubbelt. Jag har ingen glädje eller framtidsdrömmar. Det har gått två år sedan jag såg min mormor och mor gråta. Ett brev meddelade oss att min storebror hade dött, jag minns honom fortfarande på hans 18:e födelsedag, leende och lysande som solen, och allt detta bara några vecka innan han begav sig på en lång resa. Alla sa till oss att vi skulle vara stolta, men hemma var det bara lidande och sorg. Samma sak hände även pappa och morfar, de har också lämnat och vi vet inte någonting om deras öde. Några av mina skolkamrater, viskade rädda: ”det är krig”. Väl hemma skrev jag en bön: Jesus, snälla gör så att det blir fred i hela världen och att vi alla är bröder och systrar.

Vi ber tillsammans: Rena oss, Herre Jesus!

Från förbittring och vrede: Rena oss, Herre Jesus!

Från våldsamma ord och reaktioner: Rena oss, Herre Jesus!

Från attityder som skapar splittring: Rena oss, Herre Jesus!

Från att söka framgång genom att förödmjuka andra: Rena oss, Herre Jesus!

Elfte stationen - Jesus spikas fast på korset

”Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: »Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar – hjälp dig själv nu och stig ner från korset.«”(Mk 15:27-30).

2012 gjorde väpnade extremistgrupper en razzia i vårt kvarter, och dödade de som befann sig på balkongerna och i hemmen med kulspruta. Jag var 9 år gammal. Jag minns mammas och pappas ångest; på kvällen omfamnade vi varandra och bad, medvetna om att vi hade en ny hård verklighet framför oss. Kriget blev mer fasansfullt för varje dag. Under långa perioder saknades el och vatten, och brunnar grävdes överallt. Mat blev ett vardagsproblem. 2014, exploderade en bomb framför vårt hus, och vi kastades omkull och täcktes med glassplitter. Några månader senare träffade ytterligare bomb mina föräldrars rum. De räddades av ett mirakel och beslöt sig efter det motvilligt att lämna landet. Då började en ny prövning. Efter två försök att få visum fick vi gå ombord. Vi riskerade livet, och hamnade på en klippa i väntan på gryningen och kustbevakningen. Räddade, välkomnade lokalbefolkningen oss med öppna armar, och medlidande för våra svårigheter. Kriget har varit vårt kors. Kriget dödar hoppet. I vårt land har många familjer, äldre och barn förlorat hoppet, särskilt nu efter de fruktansvärda naturkatastroferna. Jesus, du som öppnade dina armar på korset, omfamna mitt folk!

Vi ber tillsammans: Bota oss, Herre Jesus!

Från oförmågan att tala med varandra: Bota oss, Herre Jesus!

Från misstro och misstänksamhet: Bota oss, Herre Jesus!

Från otålighet och brådska: Bota oss, Herre Jesus!

Från stelhet och isolering: Bota oss, Herre Jesus!

Tolfte stationen - Jesus dör på korset och förlåter sina mördare

”Jesus sade: »Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.« Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu.” (Luk 23,34.44-46).

Den 6 augusti 2014 väcktes staden av bomber. Terroristerna stod vid dörren. Tre veckor tidigare hade de invaderat närliggande städer och byar och härjat grymt. Vi gav oss, men efter några dagar återvände vi hem. En morgon, medan barnen lekte ute, hörde vi skott. Jag sprang ut. Barnens röster hördes inte längre, bara de vuxnas skrik. Min son, hans kusin och den unga grannen som förberedde sig för bröllopet hade träffats: döda. Mordet på dessa tre änglar drev oss att fly: om vi hade stannat kvar hade oundvikligen fallit i terroristernas händer. Det är inte lätt att acceptera denna verklighet. Men tron hjälper mig att hoppas, för den påminner mig om att de döda är i Jesu famn. Vi överlevande försöker vi förlåta angriparen, eftersom Jesus förlät sina bödlar. I vår avlidna tror vi på dig, livets Herre. Vi vill följa dig och vittna om att din kärlek är starkare än hatet.

Vi ber tillsammans: Lär oss, Herre Jesus!

Att älska, som du har älskat oss: Lär oss, Herre Jesus!

Att förlåta, som du har förlåtit oss: Lär oss, Herre Jesus!

Att ta det första steget för att försonas: Lär oss, Herre Jesus!

Att göra gott utan att kräva något i gengäld: Lär oss, Herre Jesus!

Trettonde stationen – Jesu kropp tas ner från korset

”Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.” (Rom 8,35,37).

Det var den 7 september 2022, dagen då vårt land minns avtalet som äntligen erkände rätten till självständighet, då något plötsligt hände som krossade glädjen: en syster, som alltid har varit missionär i vårt land, dödades. Terroristerna gick in i klostret och tog hennes liv skoningslöst. Segerns dag förvandlades till nederlag: rädsla och osäkerhet översvämmade våra hjärtan. Hundratals familjer har upplevt detsamma, när de sett sina nära och kära dödas. Vi höll kroppen till vår livlösa medsyster i våra armar. Det är inte lätt att se en familjemedlem, eller en vän dö en våldsam död. Det inte är lätt att se sitt hem och sina ägodelar reduceras till aska och framtiden slockna. Men för mig och mitt folk är det en verklighet.

Men som vi har sett och som vi lär oss i skolan: Jungfru Maria, som välkomnade Jesus livlösa kropp i sina armar såg med sin kärlek upplyst av tro, att man måste våga drömma om hopp, fred och försoning i framtiden.

För den uppståndne Kristi kärlek har utgjutits i våra hjärtan, Han är vår frid, Han är vår sanna seger. Och ingenting kommer någonsin att skilja oss från hans kärlek.

Vi ber tillsammans: Förbarma dig över oss, Herre Jesus!

Gode ​​Herde, som ger ditt liv för din hjord: Förbarma dig över oss, Herre Jesus!

Du som genom att dö besegrade döden: Förbarma dig över oss, Herre Jesus!

Du vars genomborrade hjärta får livet att flöda: Förbarma dig över oss, Herre Jesus!

Du som belyser historien från graven: Förbarma dig över oss, Herre Jesus!

Fjortonde stationen – Jesu kropp placeras i graven

”Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo.” (Joh 19,38-40).

Det var en fredagskväll när rebellerna bröt sig in i vår by. De tog alla de kunde som gisslan, och lastade oss med det de hade plundrat. På vägen dödade de många män med kulor eller knivar. Kvinnorna tog dem till en park. Vi misshandlades till kropp och själ varje dag. De tog våra kläder och vår värdighet – vi fick vara nakna så att vi inte skulle fly. Tack och lov lyckades vi fly en dag när de skickade oss att hämta vatten i floden. Vår provins är än idag en plats för tårar och smärta. När påven kom till vår kontinent hade vi de beväpnade männens kläder under Jesu kors – de som fortfarande skrämmer oss. I Jesu namn förlåter vi dem för allt de har gjort mot oss. Vi ber Herren om nåden av en fredlig och mänsklig samexistens. Vi vet och vi tror att graven inte är den sista platsen, utan att vi alla är kallade till nytt liv i det himmelska Jerusalem.

Vi ber tillsammans: Bevara oss, Herre Jesus!

I hoppet om som inte sviker: Bevara oss, Herre Jesus!

I ljuset som aldrig slocknar: Bevara oss, Herre Jesus!

I förlåtelsen som förnyar hjärtat: Bevara oss, Herre Jesus!

I den fred som gläder dig: Bevara oss, Herre Jesus!

Avslutningsbön

Herre Jesus, Faderns eviga Ord, du har valt tystnaden för oss. Och i tystheten som leder oss till din grav finns det fortfarande ett ord som vi vill säga till dig när vi tänker tillbaka på korsvägen som vil har följt dig på: tack!

Tack, Herre Jesus, för den ödmjukhet som förvirrar arrogans.

Tack för det mod med vilket du omfamnade korset.

Tack för den fred som flödar ur dina sår.

Tack för att du har gett oss din heliga Moder som vår Moder.

Tack, för den kärlek som du visar efter att ha blivit förrådd.

Tack för att du förvandlar tårar till leenden.

Tack för att du älskar alla utan att utesluta någon.

Tack för det hopp du ingjuter i prövningens timme.

Tack för barmhärtigheten som läker misären.

Tack för att du avklädde dig allt för att berika oss.

Tack för att du förvandlade korset till ett livets träd.

Tack för att du förlåt dina mördare.

Tack för att du besegrade döden.

Tack, Herre Jesus, för ljuset du tände i vårt mörker. Genom att försona varje splittring har du gjort oss alla till bröder och systrar, barn till samma Fader som är i himlen.