Påven till dikasteriet för kommunikation: Ge de uteslutna en röst
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Påven Franciskus tog den 12 november 2022 emot de anställda vid påvliga dikasteriet för kommunikation på audiens, i samband med dess plenarförsamling. I sitt tal uppmanade påven sina kommunikatörer att “uppmuntra närhet, ge röst åt dem som är utestängda och uppmärksamma det vi normalt kastar bort och ignorerar”.
"Kommunikation är så att säga de känslomässiga bandens hantverk, inom vilket Guds röst genljuder och gör sig hörd".
Kommunikationens uppgift
Påven talade om tre sidor som kommunikationen bör inriktas på: “göra personer mindre ensamma”, “ge röst åt dem som ingen har” och utbilda sig i ”ansträngningen att kommunicera”. Han utvecklade dessa sidor, en efter en, och konstaterade att om kommunikationen "inte minskar känslan av ensamhet, som så många män och kvinnor känner sig dömda till", så "är det bara underhållning och inte ett hantverk av känslomässiga band". Istället, förtydligade påven, känner sig en person mindre ensam när han eller hon märker att de egna frågorna, förhoppningarna, svårigheterna kommer till uttryck utifrån”.
“Endast en kyrka som är nedsänkt i verkligheten, vet på riktigt vad som finns i den samtida människans hjärta. Därför består varje sann kommunikation framför allt av konkret lyssnande, möten, ansikten och berättelser. Om vi inte vet hur man lever i verkligheten, begränsar vi oss till att endast ange riktningar från ovan som ingen lyssnar på. Kommunikationen bör vara en stor hjälp för kyrkan, för att leva konkret i verkligheten, genom att gynna lyssnande och fånga upp de stora frågorna hos dagens män och kvinnor.”
Kyrkans naturliga miljö: Existentiella periferier
Ofta marginaliserar kommunikationen och censurerar “det som är obekvämt och det som vi inte vill se”, noterade påven. Kyrkans uppgift är däremot att “vara med de sista”, för att dess “naturliga livsmiljö” är i de “existentiella periferierna”.
”Existentiella periferier handlar inte bara om dem som av ekonomiska skäl står i samhällets utkanter, utan även dem som är mätta på bröd, men tomma på mening och även dem som lever i marginaliseringen på grund av några val eller på grund av misslyckanden inom familjen eller av personliga skäl som outplånligt har präglat deras historia”.
Lära sig kommunicera
Vad gäller det att lära sig ansträngningen att kommunicera, förklarade påven att det är uppenbart i evangeliet att det är svårt att förstå Jesu ord och att missförstånd kan uppkomma.
”Vi måste acceptera att kommunikationen har denna dimension av ’ansträngning’. Mycket ofta blir dem som ser på kyrkan utifrån förbryllade av de många spänningarna inom den. Men den som känner till den heliga Andens sätt att verka, vet mycket väl att Han älskar att skapa gemenskap i mångfald och skapa harmoni i förvirring. Gemenskap är aldrig enhetlighet, utan är förmågan att hålla ihop väldigt olika verkligheter. Jag tycker att vi även borde kommunicera denna ansträngning, utan att tro att vi kan lösa eller dölja den.”
Oliktänkande i gemenskapen
Och oliktänkande, konstaterade påven, är inte att söndra, utan kan snarare ”vara en av gemenskapens beståndsdelar". För att:
”kommunikationen bör även möjliggöra mångfald av åsikter, genom att alltid söka bevara enhet och sanning och bekämpa förtal, verbalt våld, personalism och fundamentalism som, med ursäkten att vara sanningen trogen, bara sprider splittring och oenighet".
Våga ta nya vägar
Slutligen betonade påven att dikasteriet för kommunikation inte bara handlar om ett “tekniskt” arbete, utan “rör själva sättet att vara kyrka”. ”Att tjäna kyrkan betyder att vara pålitliga och även modiga att våga ta nya vägar”, avslutade påven och uppmanade så dikasteriets anställda att alltid vara ”pålitliga och modiga”.
