Påvens Angelus: ”Se upp för narcissism och exhibitionism”

Charlotta Smeds - Vatikanstaten

Vid Angelusbönen på Petersplatsen på söndagen reflekterade påven Franciskus över de två personerna i liknelsen som dagens läsning ur Lukasevangeliet återger: en farisé och en tullindrivare (Luk 18:9-14), ”det vill säga en religiös man och en erkänd syndare”.

Båda går upp till templet för att be, men bara tullindrivaren lyfter sin bön till Gud, eftersom han böjde sig ödmjukt i sanningen om sig själv och presenterar sig som han är, utan masker, i sin fattigdom, noterade påven och förklarade dessa två rörelser - att lyfta och att böja.

Att lyfta och böja

Påven Franciskus gav en serie exempel i bibeln på den första rörelsen där Abraham och Moses går upp på ett berg för att möta Herren. När vi ber så gör vi denna rörelse vi går upp, vi lyfter själen.

”Men för att leva mötet med honom och förvandlas genom bönen, för att gå upp till Gud, krävs en andra rörelse: att böja sig ner” fortsatte påven och beskrev hur vi måste ”kliva ner inom oss själva och odla hjärtats uppriktighet och ödmjukhet som ger oss en ärlig syn på våra svagheter och vår inre fattigdom.”

”I ödmjukhet blir vi kapabla att föra fram det vi verkligen är till Gud, utan att låtsas: såren, synderna och eländet som tynger våra hjärtan, och att åkalla hans barmhärtighet som kan hela oss, återställa oss och uppfostra oss upp. Det kommer att vara han som lyfter oss, inte vi. Ju mer vi böjer oss ner i ödmjukhet, desto mer lyfter Gud oss ​​upp.”

Att prisa sig själv

Tullindrivaren skäms och ber om förlåtelse på avstånd medan fariséen upphöjer sig själv, självsäker, övertygad om att han är god: han står upp och talar med Herren men bara om sig själv. Han prisar sig själv, räknar upp alla sina goda gärningar och föraktar andra.

”Utan att märka det, avgudar du ditt eget ego och utplånar Gud. Det kretsar kring dig själv. Detta är att be utan ödmjukhet”, sa påven.

Se upp för narcissism och exhibitionism

Avslutningsvis sa påven:

”Bröder, systrar, fariséen och tullindrivaren berör oss mycket. När vi tänker på dem, låt oss tänka på oss själva. Är vi som farisén, övertygna om vår egen rättfärdighet (jfr v. 9) som leder till att vi föraktar andra? Vi ser det i att söka komplimanger och alltid gör en lista över våra egna förtjänster och goda gärningar, när vi bryr oss om hur vi framstår snarare än hur vi är, när vi låter oss fångas av narcissism och exhibitionism. Låt oss akta oss för narcissism och exhibitionism, baserad på fåfänga, som leder till att även vi kristna, präster och biskopar alltid har ett ord på våra läppar. Vilket ord? "Jag": "Jag gjorde det här, jag skrev det, jag sa det, jag förstod det före dig", och så vidare. Där det finns för mycket "jag", finns det för lite Gud. I mitt land kallas dessa människor för "Jag, mig, med mig, för mig, bara jag" – så kallas dessa människor.”

Med en bön till Jungfru Maria, Herrens ödmjuka tjänare, om hennes förbön, avslutade påven sin reflektion, hon som är ”den levande bilden av vad Herren älskar att åstadkomma, störta de mäktiga från deras troner och upphöja de ödmjuka (jfr Luk 1:52).”