Påven: Edith Bruck, ljuspunkter i Förintelsens mörker
Påven Franciskus översättning Katarina Agorelius
När jag läste den fina intervjun av Francesca Romana de’ Angelis med Edith Bruck i L’Osservatore Romano den 26 januari 2021, dagen innan Minnesdagen för förintelsens offer, slogs jag av denna kvinnas lugna och ljusa styrka. I sitt liv hade hon lyckats finna olika “ljuspunkter” i en av de mörkaste avgrunderna i mänsklighetens historia, och sedan förmedla dem i sitt litterära arbete. Jag stängde tidningen och ringde chefredaktören Andrea Monda och bad honom hjälpa mig att komma i kontakt med, och möjligen även träffa, fru Bruck.
Så mindre än en månad senare besökte jag henne i hennes hem i centrala Rom. Det var ett känslosamt möte för båda två. En känsla som fru Bruck nu har velat berätta om, det är jag henne tacksam för, i en bok som försöker förmedla en upplevelse som är mycket svår att återge. När jag kom ur hissen tog hon tyst emot mig i dörren, för att sinnesrörelsen hindrade henne nästan från att tala. Mellan tårarna, som tog över, tackade hon mig för besöket och jag tackade henne å min sida för vittnesbördet hon gav och har gett under alla dessa år, eller snarare, som hon var och är. Ett levande minne, det var vad jag stod framför - i denna tunna och eleganta kvinna på nittio år, utrustad med den styrka som tillät henne gråta och ta emot och inte hålla tillbaka tårarnas gåva, betraktade jag ett levande minne, i en person.
Hon tog emot mig i sitt vardagsrum tillsammans med sina närmaste släktingar och vi talade länge. Jag minns att vi pratade om “ljuspunkter” som hon hade kunnat delge i sina böcker, men även om annat, som de äldres situation, hennes intensiva erfarenhet med sin make Nelo Risi som en lång tid var sjuk i Alzheimer och om film (med släktingen Marco pratade vi om filmen Il sorpasso) som man gör vid ett trevligt familjärt samtal i hemmet.
Vi hördes och träffades på nytt vid offentliga tillfällen och nyligen än en gång privat, men denna gång hos mig i gästhemmet Sankta Marta. Det var återigen den 27 januari, Minnesdagen för förintelsens offer. Däremellan hade situationen i världen förändrats och krigets vindar hade börjat blåsa på nytt, även i Europa. Fru Edith kom och besökte mig tillsammans med sin trogna hemhjälp, ukrainskan Olga, med vilken vi oundvikligen talade om det som som höll på att hända vid gränserna till detta idag plågade land. Vad det är viktigt att minnet inte förloras! Det behövs personer som, även bara genom att leva, bevarar minnet levande och håller elden tänd. Edith och Olga hade med sig ett bröd som de hade bakat, som frammanade det "bröd som förlorats" av mamman som författaren hade förevigat i en av sina böcker. Kanske förloras aldrig något bröd helt och hållet, det kan alltid återlösas. Hoppet uppstår alltid och förvånar oss alltid. Den minsta lillasystern som drar i de två äldres händer, Tro och Kärlek, som Péguy sjunger. Detta bröd som inte längre är förlorat bar vi nu i våra händer. Vi bröt det och åt lite av det. En enkel och mänsklig gest. Som en bön. På detta sätt, nästan helt tysta, tog vi sällskap [”com-pagnia”] och åt brödet tillsammans. Kanske är det så man kan börja om på nytt och börja om som mänsklighet, genom att göra något tillsammans och kanske det enklaste, att äta.
Mänskligheten är något ömtåligt och skört och kan alltid brytas, försämras och förfalla. Men ibland händer det även att man möter personer, och i detta fall Edith, som visar sig äga otroliga resurser, en styrka som man inte riktigt vet var den kommer ifrån och som övervinner alla motgångar och låter oss förbli människor.
Boken som ni har i era händer, är ett försök att berätta om detta möte som har gett mig mycket styrka och hopp och en känsla av tacksamhet och förtröstan, som jag är säker kommer förmedlas även till den som väljer att läsa den – det är åtminstone min önskan.
Påven Franciskus, 27 juni 2022
