Påvens Angelus: ”Att vara Guds avbild är att vittna om Treenighetens mysterium”
Översättning: Charlotta Smeds – Vatikanstaten
När påven Franciskus på söndagen bad Angelusbönen på Petersplatsen kretsade hans tankar kring dagens stora mysterium då kyrkan firar den Heliga Treenigheten.
Treenigheten förkunnar varandra
Kära bröder och systrar,
Idag infaller den allra heligaste Treenighetens högtid. I evangeliet presenterar Jesus de andra två gudomliga personerna, Fadern och den Helige Anden. Om Anden säger han: " Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. Allt vad Fadern har är mitt" (Joh 16:14-15). Vi noterar att den Helige Anden talar, men inte om sig själv: han förkunnar Jesus och uppenbarar Fadern. Och vi noterar också att Fadern, som är Herre över allt, eftersom han är alltings ursprung, ger Sonen allt han har: han behåller ingenting för sig själv och ger sig själv helt och hållet till Sonen. Det vill säga, den Helige Anden talar inte om sig själv, han talar om Jesus, han talar om andra. Och Fadern ger inte sig själv, han ger Sonen. Det är öppen generositet, den ena är öppen för den andra.
Vi fokuserar på oss
Och låt oss nu titta på oss själva, vad vi pratar om och vad äger vi. När vi talar vill vi alltid att folk ska bekräfta oss. Vi pratar bara om oss själva och vad vi gör. Så ofta! "Jag gjorde det här, och det där ...", "Jag hade det här problemet ...". Vi pratar alltid så. Vilken skillnad jämfört med den Helige Anden, som talar genom att förkunna andra, och Fadern, Sonen! Vi talar om vad vi äger, hur vi vill behålla det för oss själva och inte dela med oss till andra, även till dem som saknar det nödvändiga! I ord är det lätt, men i praktiken är det väldigt svårt.
Leva med och för andra
Firandet av den heliga Treenigheten är inte så mycket en teologisk övning, utan en revolution av vårt sätt att leva. Gud, i vilken varje person lever för den andra i kontinuerlig relation, i kontinuerligt förhållande, och inte för sig själv, får oss att leva med andra och för andra - öppna. Idag kan vi fråga oss om vårt liv återspeglar den Gud vi tror på: Jag, som bekänner tron på Gud Fadern och Sonen och den Helige Anden, tror jag verkligen att jag behöver andra för att leva? Behöver jag ge mig själv till andra; behöver jag tjäna de andra? Bejakar jag det bara i ord eller bekräftar jag det med livet?
Förkunna inte utan vittna om Kärleken
Den treeniga och enda Guden, kära bröder och systrar, måste visas på detta sätt, med gärningar snarare än med ord. Gud, som är livets skapare, måste förkunnas mindre och vittnas om mer genom livets vittnesbörd. Den som, som evangelisten Johannes skriver, "är kärlek" (1 Joh 4:16), uppenbarar sig genom kärlek. Låt oss tänka på de goda, generösa, ödmjuka människorna som vi har träffat: genom att minnas deras sätt att tänka på och agera kan vi erinra om Gud-Kärleken. Vad betyder det att älska? Inte bara att tycka om och göra gott, utan först och främst dess kärna: att välkomna, vara öppen för andra, ge plats åt andra, lämna utrymme åt andra. Detta är i grunden i att älska.
I varje namn den andras närvaro
För att bättre förstå kan man tänka på namnen på de gudomliga personerna, som vi uttalar varje gång vi gör korstecknet: i varje namn finns de andras närvaro. Fadern, till exempel, skulle inte vara sådan utan Sonen; liksom man inte kan begrunda bara Sonen, utan alltid som Faderns Son. Och den Helige Ande är i sin tur Faderns och Sonens Ande. Kort sagt, Treenigheten lär oss att man aldrig kan vara utan den andra. Vi är inga öar, vi är i världen för att leva i Guds avbild: öppna, i behov av andra och i behov av att hjälpa andra. Så låt oss ställa oss denna sista fråga: återspeglar jag Treenigheten i vardagen? Korstecknet som jag gör varje dag – i Fader och Son och Helige Andems namn – är det bara en gest eller inspirerar det mitt sätt att tala, bemöta, svara, döma, och förlåta?
Må Vår Fru, Faderns dotter, Sonens moder och Andens maka, hjälpa oss att välkomna, och att i livet vittna om Gud-Kärlekens mysterium.