Påven: Ekumenisk pilgrimsvandring till Sydsudan för att säga nej till vapenspiralen
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Vandring och gåva – kring dessa två ord reflekterade påven Franciskus i sitt tal till medlemmarna i den internationella anglikansk-katolska kommissionen, Arcic, som han tog emot på audiens fredagen den 12 maj i Vatikanen. Påven påminde om denna kommissions engagemang att lämna det som hotar en gemenskap mellan anglikaner och katoliker och låta banden som enar dem växa.
Den ekumeniska prilgrimsvandringen i Sydsudan
Påven ber om böner för resan till Sydsudan, som han kallar en viktig etapp på vägen som inleddes vid en andlig reträtt i Vatikanen med Sydsudans ledare.
Två kära bröder, ärkebiskopen Justin Welby och moderatorn för den skotska kyrkan, kommer vara mina reskamrater när vi om några veckor äntligen kan resa till Sydsudan. Det blir en ekumenisk pilgrimsvandring för fred. Vi ber för att den ska inspirera de kristna i Sydsudan och världen att vara försoningens främjare, ”vävare av harmoni”, kapabla att säga nej till den perversa och värdelösa vålds- och vapenspiralen.
Vägens mening
Att vandra, underströk påven, betyder att gå framåt, lämna det som skiljer oss åt i det förflutna och idag, och tillsammans hålla blicken fäst på Jesus och mot målet av en synlig enhet mellan oss. Det är en enhet att ta emot med ödmjukhet, som Andens nåd och att bära vidare på vandringen och att stötta varandra i, sa påven.
Den ekumeniska dialogen är en vandring … Det handlar om att lära känna varandra personligen och inte bara i böcker; dela mål och trötthet; lorta ner händerna när vi tillsammans hjälper de skadade bröderna och systrarna som ligger längs världens vägkanter; begrunda med en enad blick; med samma engagemang vårda skapelsen som omger oss; och uppmuntra varandra vid ansträngningen under vandringen - detta är vägens mening.
Gåvan
Gåvan avslöjar ekumenikens själ, fortsatte påven och förklarade att sökandet efter en djup gemenskap handlar om ett utbyte av gåvor, där var och en tillgodogör sig som sin egen det som Gud har sått i den andre. Han ställde sig frågan vilket förhållningssätt man kan ha så att gåvorna inte förminskas till en formell handling.
Tala rättframt om ecklesiologiska och etiska frågor och diskutera det som är besvärande är riskfyllt och kan öka avståndet i stället för att gynna ett möte. Låt oss i stället tänka på att de grundläggande villkor som krävs är ödmjukhet och sanning. Man börjar med att ödmjukt och ärligt erkänna de egna ansträngningarna. Det är det första steget: att inte tänka på att framstå som fina och självsäkra inför brodern, inte presentera oss själva för honom som vi drömmer om att vara, utan visa oss med öppet hjärta som vi verkligen är, och även visa våra begränsningar.
Genomskinlighet och mod
Synderna, som har lett till en historisk uppdelning, kan endast övervinnas i ödmjukhet och sanning, fortsatte påven, med början i att känna smärta för de ömsesidiga såren och känna behov av att ge och få förlåtelse.
Detta kräver mod … Endast så ställer man sig i samklang med den heliga Anden, Guds gåva, och Honom som ger av sig själv till oss för att återskapa harmoni, för att Han själv är harmoni, som försonar olikhet i enhet.
Kriser övervinns, konflikter leder till krig
Påven talade sedan fritt och underströk att man inte få falla in i konfliktens slaveri, för att vägen mot enhet är större än konflikten. En kris kan däremot vara bra. Man måste alltså skilja på kris och konflikt. Påven avslutade med att betona att dialogen mellan anglikaner och katoliker borde gå in i en bra kris, som kan övervinnas, och inte falla in i konflikter, som leder till krig och uppdelning.
