Påven till finska ekumeniska delegationen: "Vi äger inte Gud, vi söker Gud"

Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

På måndagen tog påven Franciskus emot den finska ekumeniska delegationen under deras årliga pilgrimsresa till Rom i samband med Finlands skyddspatron den helige Henriks dag, den 19 januari. Delegationen är i Rom under Böneveckan för kristen enhet. Förutom mötet med påven firar de en ekumenisk gudstjänst i Sankta Maria Sopra Minerva på onsdag. 

Hela påvens tal till den finska ekumeniska delegationen: 

Jag välkomnar er alla, medlemmar i den ekumeniska delegationen från Finland, som är på pilgrimsfärd till Rom i samband med den helige Henriks dag. Hjärtligt tack, biskop Keskitalo, min broder, för er gåva och era ord om ödmjukhet, omvändelse och förlåtelse. För vissa kan de verka vara negativa ord, men de är de mest positiva orden för att komma vidare.

Det är med särskild glädje jag hälsar de samiska företrädarna välkomna. Må Gud följa er på vägen till försoning och minnets helande, och göra alla kristna fria och beslutsamma i det uppriktiga sökandet efter sanningen! Det är ett nöje att ta emot biskop emeritus Teemu Sippo, som har återhämtat sig från en allvarlig olycka och med sin närvaro påminner oss om att sant mod ligger i att resa sig och fortsätta framåt. Jag ber er också att ta med mina broderliga hälsningar till den ortodoxa metropoliten Arseni i Kuopio och Karelen, som inte kunde följa med er.

Attraheras av Guds nåd

Kära bröder och systrar, ert välkomna besök sker på tröskeln till Böneveckan för Kristen Enhet. Årets tema är hämtat från Matteusevangeliet: ”En stjärna i öster – vi kommer för att tillbe Kristus” (jfr Matt 2,1-12). Det hänvisar till de vise männen, som efter en lång resa fann Jesus och tillbad honom. De vise männen når sitt mål för att de sökte det. Men de letar efter honom, eftersom Herren var den första som sökte dem med stjärnans tecken. De finner för att de söker, och de söker för att de är sökta. Det är vackert att se på livet på detta sätt, som en sökande vandring, som inte utgår från oss, utan från honom som först gav sig ut på jakt efter oss och drar oss till sig med sin nåd. Allt kommer från Guds nåd som attraherar oss. Och vårt svar kan bara vara som de vise männens: en vandring tillsammans.

Vandra tillsammans

Vandra tillsammans. De som har berörts av Guds nåd kan inte sluta sig och leva i självbevarelsedrift - de är alltid på väg, strävar alltid efter att fortsätta framåt. Och vidare: tillsammans. Er vandring hit är ett gott exempel på detta. Kyrkans tradition har i de vise männen erkänt representanter för olika kulturer och folk: även för oss, särskilt i dessa tider, är utmaningen att ta våra syskon i hand, med deras konkreta historia, för att fortsätta tillsammans.

Kära vänner, vi är på väg, vägledda av Guds milda ljus, som skingrar splittringens mörker och leder oss på vägen mot enhet. Vi är på väg som bröder och systrar mot en mer fullkomlig gemenskap. Låt oss hjälpa varandra, på vår ekumeniska pilgrimsfärd, att ständigt fortsätta "allt mer mot Gud", "magis ac magis in Deum", som den helige Benedikts regel lyder (LXII, 4). Världen behöver sitt ljus och detta ljus lyser bara i kärlek, i gemenskap, i broderskap.

Gus sökare, inte Guds ägare

Det finns stadier under vandringen som är lättare och där vi är kallade att fortsätta framåt snabbt och flitigt. Jag tänker till exempel på välgörenhetens många vägar som, samtidigt som de för oss närmare Herren, gör oss närvarande hos de fattiga och behövande, förenar oss sinsemellan. Ibland är dock resan mer ansträngande och målen verkar fortfarande avlägsna och svåra att nå. Då kan tröttheten växa och missmodets frestelse uppstå. Låt oss i dessa fall komma ihåg att vi inte är på väg som Guds ägare, utan som Guds sökare.

Vi måste fortsätta framåt med ödmjukt tålamod och alltid tillsammans för att stödja varandra, eftersom det är det Kristus vill. Låt oss hjälpa varandra när vi ser att den andre är i nöd. Under en pilgrimsfärd är det ibland nödvändigt att stanna upp för att få tillbaka energin och bättre fokusera på resans mål. Och vi, som söker Gud, på väg till full gemenskap med honom och sinsemellan, har två viktiga stationer framför oss.

Konciliet i Nicaea

År 2025 kommer vi att fira 1700-årsjubileet av konciliet i Nicaea. Den treeniga och kristologiska bekännelsen av detta koncilium, som erkänner Jesus som "sann Gud från sann Gud", "konsubstantiell med Fadern", förenar oss med alla döpta. Låt oss med tanke på detta stora jubileum, förbereda oss med förnyad entusiasm att vandra tillsammans på Kristi väg, på vägen som är Kristus! För det är han, hans nyhet, hans ojämförliga glädje som vi behöver. Bara nära honom kan vi vandra vägen till en slutgiltig full enhet. Och det är alltid Han som, även omedvetet, söker män och kvinnor i alla tider och därför även idag.

Augsburgska bekännelsen

Den andra stationen: 2030 – kommer vi att vara där? Eller inte? Jag vet inte. Då kommer vi att fira 500-årsdagen av den Augsburgska bekännelsen. Vid en tidpunkt då kristna var på väg att ta olika vägar, försökte den bekännelsen bevara enheten. Vi vet att han inte kunde förhindra splittringen, men årsdagen skulle kunna vara ett fruktbart tillfälle att bekräfta och stärka gemenskapens väg, att bli mer fogliga för Guds vilja och mindre fogliga för den mänskliga logiken - mer villiga att lägga vägen som pekar mot himlen före jordiska mål.

Påvens ord till samerna

Och angående er [påven vänder sig till representanterna för det samiska folket], kära bror, jag skulle vilja tacka dig för att du tog mina fyra drömmar om Amazonas, till ursprungsbefolkningen i ditt land. Det slår mig att en herde måste vara konkret med konkreta folk, med sitt konkreta folk, men att han inte får sluta drömma. En herde som tröttnar på att drömma saknar något. Tack för att du drömmer!

Vägen mot enhet är viktig

Och ytterligare en tanke på den ekumeniska resan. När kommer enheten att äga rum? Man frågar sig, inte sant? En stor ortodox teolog som hade specialiserat sig på eskatologi sa: "Enhet kommer att ske i ’eskaton’". Men vägen mot enhet är viktig. Det är väldigt viktigt att teologer studerar, och diskuterar ... Det är väldigt bra. De är specialister på detta. Men det är också viktigt att vi, Guds trogna folk, vandrar tillsammans. Tillsammans. Och vi skapar enhet med bön, med välgörenhetsverk, genom att arbeta tillsammans. Jag vet att ni vandrar den vägen, och jag tackar er.

Kära vänner, jag tycker mycket om er återkommande pilgrimsfärd hit.  Den är ett vackert och uppmuntrande ekumeniskt tecken. Jag tackar er för det. Låt oss tillsammans vandra framåt i sökandet efter Gud, med konkret och med iver. Låt oss hålla blicken fäst på Jesus (jfr Heb 12:2) och låt oss enas i bön, den ena för den andra. Därför inbjuder jag nu er att be Fader vår tillsammans, var och en på sitt eget språk.