Påvens Te Deum: ”Lita på Gud”

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

I slutet av kalenderåret bad påven Franciskus Vesper i Peterskyrkan under vilken man sjunger tacksägelsehymnen Te Deum i tacksägelse till Gud för det gångna året.

Vespern leddes i år av kardinalkollegiets dekan, kardinal Giovanni Battista Re, medan påven Franciskus predikade. Han påminde om att julens liturgi i dessa dagar då kyrkan firar inkarnationens mysterium ger en känsla av häpnad, förundran och kontemplation.

Han beskrev hur den ”heliga förundran” som Marias, Josefs och Betlehems herdar upplevde, även bör inspirera vår egen förundran när vi begrundar hjärtat av mysteriet med Kristi födelse. Och denna känsla av förundran måste vara djup och beröra våra hjärtan och sinnen, annars kommer ingenting att förändras i våra liv eller samhällena, noterade han.

Ögonen öppnas för verklighetens mysterium

"Ordet blev kött och tog sin boning bland oss" och detta påminner oss om, denna liturgi som inleder högtiden för Guds Moder, att Maria är det första vittnet till denna händelse, förklarade påven.

Hon är också det största vittnet på grund av sin ödmjukhet, tillade han och beskrev hur hennes hjärta var "fyllt av förundran", men grundat i verkligheten "utan skuggan av romantik, av sötningsmedel, av spiritualisering." Han tillade att vår egen kristna förundran inte är baserad på "specialeffekter" eller "fantasivärldar", utan på själva verklighetens mysterium, som skönheten i en blomma, en livsberättelse eller ett möte, "en äldre persons rynkiga ansikte eller ett nyfött barns blommande ansikte”. Där "lyser mysteriet", sa påven.

Förundran fylld av tacksamhet

Påven påpekade hur "Marias häpnad, kyrkans häpnad, är fylld av tacksamhet", i att inse att "Gud har inte övergett sitt folk, att han har kommit, är nära, att han är Gud-med-oss."

Medan våra livs problem och utmaningar kvarstår, tröstas vi med att veta att "vi inte är ensamma", att Gud älskar oss och återlöser oss "för att återställa vår värdighet som barn."

Svara med solidaritet

Pandemin har skapat "en känsla av att vara vilse", konstaterade påven. I början verkade finnas en känsla av solidaritet - att vi alla är i samma båt - följt av frestelsen att "alla sköter sig själva".

"Tack och lov reagerade vi återigen med en känsla av ansvar", tillade påven, och vi måste alla vara tacksamma till Gud eftersom valet att ta "ansvar i solidaritet" kommer från Gud, från Jesus "som en gång för impregnerat vår historia med vår ursprungliga kallelses "väg": att vara bröder och systrar, barn till samma Fader."

Välkomnande omsorg för livets värdighet

När påven reflekterade över staden Rom, noterade han hur stadens kallelse till solidaritet är "skriven i dess hjärta" och från dess historia och kultur med rötter i Kristi evangelium "som slog ner djupa rötter här, och bar frukt genom martyrernas blod."

Men han sa att en välkomnande och broderlig stad känner man igen på hur den hjälper de utsatta, familjer som är tyngda av krisen, de med allvarliga funktionshinder och så vidare. Han noterade hur Rom är en "underbar stad", men också en svår plats samtidigt som den strävar efter att leva upp till kallelsen att ge "välkomnande omsorg för livets värdighet, för vårt gemensamma hem, för de svagaste och mest utsatta."

Avslutningsvis uppmuntrade påven Franciskus alla att vända blicken mot Jungfru Maria, som "ler mot oss" och säger till oss att lita på och följa Herren, som "ger tiden till dess fullhet", ger mening åt våra liv och allt vi gör.

"Låt oss ha tillit, i glada stunder och svåra stunder. Hoppet han ger oss gör oss aldrig besvikna.”