Påvens predikan på julnatten: "Idag är allt omvänt. Gud kommer till världen som liten"

Översättning Charlotta Smeds - Vatikanstaten 

Påven Franciskus firade julnattens mässa i Peterskyrkan kl 19.30. Vid mässan deltog cirka 1500 personer placerade på avstånd för att minska smittrisken. 160 präster och 18 biskopar koncelebrerade med påven och 28 kardinaler deltog i mässan som firades på latin. 

Nedan påven Franciskus predikan på julnatten: 

Ett ljus tänds om natten. En ängel uppenbarar sig, Herrens härlighet omsluter herdarna och till sist kommer beskedet som man har väntat på i århundraden: "I dag har en frälsare fötts åt er, han är Messias, Herren." (Luk 2,11).

Det som ängeln tillägger är dock överraskande. Han visar herdarna hur de kan hitta Gud som har kommit till jorden: "Detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." (v. 12). Här är tecknet: ett barn. Det är allt: ett barn i en krubbas råa fattigdom. Inga fler ljus, strålar, änglakörer. Bara ett barn. Inget annat, vilket Jesaja hade förutsagt: "Ett barn är oss fött" (Jes 9:5).

Evangeliet insisterar på denna kontrast. Det berättar om Jesu födelse och börjar med kejsare Augustus, som utfärdar en förordning om att hela världen ska skattskrivas: det visar den första kejsaren i hans storhet. Men direkt efter det, leder det oss till Betlehem, där det inte finns något stort: ​​bara ett fattigt barn lindat, med herdar runt omkring. Där finns Gud, i litenhet. Här är budskapet: Gud skrider inte fram i storheten, utan stiger ner i litenheten. Litenhet är sättet han har valt att nå oss på, för att beröra våra hjärtan, för att rädda oss och leda oss tillbaka till det som är väsentligt.

Bröder, systrar, låt oss framför krubban blicka mot mitten: vi ser bortom ljusen och dekorationerna och betraktar barnet. I dess litenhet finns hela Gud. Låt oss känna igen honom: "Barn, du är Gud, Gudabarnet". Låt oss genomsyras av denna chockerande häpnad. Han som omfamnar universum behöver bäras. Han som skapade solen måste värmas. Han som är ömheten, är i behov av omsorg. Den oändliga kärleken har ett litet hjärta, som slår lätta slag. Det eviga Ordet är ett spädbarn, det vill säga oförmöget att tala. Livets bröd måste matas. Världens skapare är hemlös. Idag är allt omvänt: Gud kommer till världen som liten. Han skänker sin storhet i litenhet.

Och vi - låt oss fråga oss – kan vi välkomna denna Guds väg? Det är julens utmaning: Gud uppenbarar sig, men människorna förstår honom inte. Han gör sig liten i världens ögon och vi fortsätter att söka storheten enligt världen, kanske till och med i hans namn. Gud sänker sig och vi vill upp på piedestalen. Den Högste pekar på ödmjukhet och vi försöker bli berömda. Gud söker efter herdar, efter de osynliga; vi söker efter uppmärksamhet. Jesus föddes för att tjäna och vi ägnar år åt att jaga framgång. Gud söker inte styrka och makt, han ber om ömhet och inre litenhet.

Detta bör man be Jesus om vid jul: litenhetens nåd. ”Herre, lär oss att älska litenheten. Hjälp oss förstå att det är vägen till sann storhet”. Men vad innebär det konkret att välkomna litenhet? För det första, att tro att Gud vill vara närvarande i de små sakerna i vårt liv, han vill leva i vardagens verklighet, de enkla gesterna vi gör hemma, i familjen, i skolan, på jobbet. Det är i vårt ordinarie liv som han vill uppnå extraordinära saker. Och det är ett budskap med stort hopp: Jesus inbjuder oss att värdera och återupptäcka de små sakerna i livet. Om Han är där med oss, vad saknar vi då? Så låt oss sluta klaga över den storhet vi inte har. Låt oss avstå från missnöje och sura miner, från girigheten som gör oss otillfredsställd!

Men det finns mer. Jesus vill inte bara komma i de små sakerna i vårt liv, utan också i vår egen litenhet: när vi känner oss svaga, sköra, otillräckliga, kanske till och med misslyckade. Syster, bror, om nattens mörker omger dig, som i Betlehem, om du känner en kall likgiltighet omkring dig, om såren du bär inombords ropar: "Du räknas inte, du är ingenting värd, du kommer aldrig att vara älskad som du vill”, svarar Gud ikväll. Han säger till dig: ”Jag älskar dig som du är. Din litenhet skrämmer mig inte, dina svagheter oroar mig inte. Jag gjorde mig liten för din skull. För att vara din Gud blev jag din bror. Älskade bror, älskade syster, var inte rädda för mig, utan finn din storhet i mig. Jag är nära dig och detta är det enda jag ber dig om: lita på mig och öppna ditt hjärta för mig ”.

Att välkomna litenheten betyder ytterligare en sak: att omfamna Jesus i vår tids sista. Att älska honom, i de minsta, att tjäna honom i de fattiga. De är mest lika Jesus, född fattig. Och det är i dem som han vill bli ärad. Låt endast en oro drabba oss denna kärlekens natt: att såra Guds kärlek, såra den genom att förakta de fattiga med vår likgiltighet. De är Jesu favoriter, som en dag kommer att välkomna oss till himlen. En poet skrev: "Den som inte har hittat himlen här nere kommer att sakna den där uppe" (E. DICKINSON, Poems, P96-17). Låt oss inte tappa himlen ur sikte, låt oss ta hand om Jesus nu, omfamna honom i de behövande, eftersom han identifierade sig med dem.

När vi betraktar krubban ser vi att Jesus vid födseln är omgiven av de små, av de fattiga. Vem jag är? Herdarna. De var de enklaste och de var närmast Herren. De hittade honom för att de "låg ute och vaktade sin hjord om natten" (Luk 2,8). De var där för att arbeta, eftersom de var fattiga och deras liv inte hade arbetsscheman, de var beroende av sin flock. De kunde inte leva hur och var de ville, utan de reglerade sig själva efter fårens behov. Och Jesus föddes där, nära dem, nära de bortglömda i periferin. Han är där människans värdighet sätts på prov. Han kommer för att adla de uteslutna och uppenbarar sig framför allt för dem: inte för kultiverade och viktiga personligheter, utan för fattiga människor som arbetade. Gud kommer ikväll för att fylla arbetets hårdhet med värdighet. Det påminner oss om hur viktigt det är att se de arbetande människornas värdighet, men också att ge värdighet åt människans arbete, eftersom människan är en herre över och inte en slav under arbetet. På livets dag upprepar vi: inga fler arbetsrelaterade dödsfall! Låt oss förbinda oss till detta.

Låt oss se på krubban en sista gång och vidga blicken mot dess gränser, där vi kan se de vise männen, på pilgrimsfärd för att tillbe Herren. Låt oss se och förstå att Jesus förenar: det finns inte bara de minsta, herdarna, utan också de lärda och de rika, de vise männen. I Betlehem är de fattiga och de rika tillsammans, de som tillber som de vise männen och de som arbetar som herdarna. Allt enas när Jesus är i centrum: inte våra idéer om Jesus, utan Han, den Levande. Så, kära bröder och systrar, låt oss återvända till Betlehem, till ursprunget: till det väsentliga i tron, till den första kärleken, till tillbedjan och till välgörenheten. Vi ser på de vise männen som vandrar. Som en synodal kyrka, på väg, går vi till Betlehem, där Gud finns i människan och människan i Gud; där Herren är främst och tillbeds; där de sista intar platsen närmast honom; där herdar och de vise män står tillsammans i ett syskonskap som är starkare än någon klassificering. Må Gud hjälpa oss att vara en tillbedjande, fattig och vänskaplig kyrka. Detta är det väsentliga. Låt oss återvända till Betlehem.

Det gör oss gott att gå dit, fogliga för julevangeliet, som presenterar den heliga familjen, herdarna, de vise männen: alla människor på väg. Bröder, systrar, låt oss ge oss av, för livet är en pilgrimsfärd. Låt oss resa oss upp, låt och väckas av ljuset som tändes ikväll. Det är ett milt ljus som påminner oss om att vi i vår litenhet är älskade barn, ljusets barn (jfr 1 Tess 5:5). Låt oss glädjas tillsammans, för ingen kommer någonsin att släcka detta ljus, Jesu ljus, som lyser i världen sen i natt.