Påvens Angelus: ”Motgångarna är priviligierade tillfällen”

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Under sin Angelus reflektion på söndagen noterade påven Franciskus hur Jesus i dagens evangelium reagerar på ett ovanligt sätt: han blir upprörd. Han blir inte upprörd på fariséerna som frågar honom om skilsmässan, utan han blir upprörd på lärjungarna som visar bort barnen. Och inför de många pilgrimerna på Petersplatsen frågar sig påven: Varför gör Herren så här?

Varför är Jesus upprörd?

Påven påminde om att evangeliet för två söndagar sedan ”omfamnar Jesus ett barn. Han identifierar sig med de små. Han lär oss att det är de små, de som är beroende av andra, som är i behov och som inte kan ge något i gengäld, som man måste tjänas först” (jfr Mk 9,35-37):

”Där är han: i de små. Det är därför som Jesus är upprörd. Varje kränkning mot en liten, en fattig person, ett barn, en försvarslös görs mot honom.”

Känner vi igen oss i de små?

”Idag återupptar Herren denna undervisning och fullbordar den”, fortsatte påven:

"Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in." (Mark 10,15). Här är nyheten: lärjungen ska inte bara tjäna de små, utan erkänna sig själv som liten. Känner vi alla igen oss själva som små inför Gud? Låt oss tänka på det, det kommer att hjälpa oss… Vi måste hitta vår egen litenhet och erkänna den. Där hittar vi Jesus.”

Liten för att kunna bli stor

Att erkänna sig liten är i livet utgångspunkt för att växa”, underströk påven Franciskus.

”När ytlighetens mask faller återfår vi vår radikala bräcklighet: vår gemensamma grund, vår skatt, för hos Gud är svagheter inte hinder, utan möjligheter. En vacker bön skulle vara denna: "Herre, se på mina svagheter ..." och lista dem inför honom. Detta är en bra inställning inför Gud.”

Motgångar är priviligierade tillfällen

”Det är just i bräckligheten som vi upptäcker hur mycket Gud tar hand om oss”, noterade påven Franciskus:

”Motgångarna, situationerna som avslöjar vår bräcklighet är privilegierade tillfällen att få uppleva hans kärlek på. De som ber med uthållighet vet detta väl: i ögonblick av mörker eller ensamhet blir Guds ömhet ännu mer närvarande… Så blir vi stora: inte i vår illusoriska självtillräcklighet - detta gör ingen stor - utan i styrkan att lägga allt hopp i Fadern. Precis som de små gör.”