Påvens Angelus: ”Be ihärdigt med tro och tillit”
Charlotta Smeds - Vatikanstaten
Under söndagens Angelus utgick påven Franciskus från dagens evangelieläsning ur Markusevangeliet (Mark 10,46-52) och talade till de samlade pilgrimerna på Petersplatsen om att vara modiga i vår bön, och att be ur hjärtat, konkret och ihärdigt som den blinde tiggaren Bartimaios gjorde.
Din tro har hjälpt dig
Dagens evangelium berättar om när Jesus, som är på väg ut ur Jeriko, återger synen till Bartimaios, en blind man som tiggde vid vägen. ”Det är ett viktigt möte, sa påven Franciskus och påpekade att det är det sista mötet innan Herren gör sitt inträde i Jerusalem inför påsken:
”Bartimaios hade förlorat synen, men inte rösten! När han förstår att Jesus är på väg förbi, börjar han ropa: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!". Han ropar och skriker. Ropet irriterar lärjungarna och folkmassan. De säger till honom strängt och ber honom hålla tyst. Men han ropar ännu högre: "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!". Jesus hör det och stannar omedelbart. Gud hör alltid de hjälplösas rop, och Bartimaios röst stör honom inte alls. Han hör att denna röst är full av tro, en tro som inte är rädd för att insistera, att slå på Guds hjärta, trots förebråelserna och att han är missförstådd. Häri ligger roten till miraklet, för Jesus säger: "Gå, din tro har hjälpt dig” (v. 52).
Förbarma dig över mig
Påven förklarade hur Bartimaios tro lyser igenom i hans bön:
”Det är inte en blyg och konventionell bön. "Davids son" kallar han Herren. I Jesus ser han Messias. Dessutom kallar han Herren tillitsfullt vid namn: "Jesus”.”
I beskrivningen av Bartimaios bön noterar påven hur han inte är rädd för Herren, han håller inte avstånd. ”Från hjärtat ropar han till Gud, sin vän, hela sitt drama: "Förbarma dig över mig!". Bara den bönen: "Förbarma dig över mig!"”
”Bartimaios ber inte Jesus om pengar som han brukar när någon kommer förbi. Han som kan allt ber han om allt. Andra ber han om slantar; Jesus, som kan allt, ber han om allt: "Förbarma dig över mig med allt jag är." Han ber inte om nåd, utan visar hela sig själv. Han ber om barmhärtighet. Det är ingen liten sak han ber om, men det är en vacker bön. Det är vackert att be om förbarmande, det vill säga Guds medkänsla, barmhärtighet och ömhet.”
Be med hjärtat
Med hjälp av Bartimaios betonar påven att man inte behöver många ord utan djup tillit.
”Bartimaios säger det väsentliga och litar på Guds kärlek, som kan göra det som är omöjligt för människor, och få hans liv att blomstra igen. Därför ber han inte Herren om allmosor, utan visar sin blindhet och sitt lidande. Blindheten var bara toppen av isberget. I hans hjärta fanns förmodligen sår, förnedringar, krossade drömmar, misstag, ånger. Bartimaios bad med hjärtat.”
Därefter riktade påven sig till de samlade uppmanade till att fundera över om vi inkluderar vår egen historia, såren, förnedringarna, de krossade drömmarna, misstagen och det dåliga samvetet när vi ber Gud om barmhärtighet.
Hur är min bön?
Påven Franciskus uppmanade till att göra bönen "Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!" till vår, och reflektera över vårt sätt att be:
”Är min bön modig, är den lika ihärdigt som Bartimaios bön, 'haffar’ jag Herren när han går förbi? Eller nöjer jag mig med att ge honom en formell liten hälsning då och då, när jag kommer ihåg det? Ljumma böner som inte tjänar till något. Har min bön innehåll, exponerar jag mitt hjärta för Herren? Berättar jag för honom om mitt liv? Eller är min bön anemisk och ytlig med ritualer utan känsla och hjärta? När tron lever är bönen hjärtligt: den tigger inte om pengar, den handlar inte bara om ögonblickets behov. Jesus vet allt och vi bör be honom om allt. Han längtar efter att ösa sin nåd och glädje i våra hjärtan, men tyvärr håller vi oss på avstånd, kanske av rädsla, lättja eller otro.”
Pappan som bad för sin dotter
Påven avslutade sin Angelusreflektion med att berätta om en pappa i Argentina som hade en allvarligt sjuk 9-årig dotter inlagd på sjukhus. Läkarna hade sagt att hon inte skulle överleva natten.
”Pappan åkte då sju mil med buss till ett Mariasanktuarium. Det var stängt. Han höll fast vid gallret och bad hela natten, ”Herre, rädda henne! Herre, ge hennes liv!" Han bad till Vår Fru, han grät hela natten inför Gud, han grät av hela sitt hjärta. Och på morgonen, när han återvände till sjukhuset, fann han sin fru gråtande där. Då tänkte han: "Min dotter är död." Men hans fru sa: 'Vi förstår ingenting. Läkarna säger att det är helt konstigt. Hon måste ha återhämtat sig." Herren hörde ropet från denne man, och han hade gett honom allt. Detta är en sann historia: Jag såg detta själv, i det andra stiftet.”
Bedjande Maria
Påven riktade sig till Jungfru Maria: ”Må den bedjande jungfrun, lära oss att vända oss till Gud med hela vårt hjärta och lita på att Han uppmärksamt hör varje enskild bön.”
