PÅVEN

Påvens Angelus: Må vi växa i vänskap med Jesus, livets bröd

I sina reflektioner före Angelusbönen på söndagen påminde påven Franciskus om dagens evangelium när Jesus uppenbarar sig som livets bröd. Han underströk att Jesus ensam ger näring åt vår själ och ger oändligt liv när livet på jorden tar slut.

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

I sin reflektion på söndagen förklarade påven Franciskus söndagens evangelieläsning som berättar när Jesus predikade för människorna som hade deltagit vid brödmiraklet.

Endast Jesus

Påven erinrade om mannan med vilken Gud matade sina förfäder när de färdades i öknen och sa att Jesus uppenbarar sig som bröd, som det som är väsentligt och nödvändigt i vardagen, och sa "Jag är livets bröd". Detta för att vi ska förstå att Jesus ensam "ger näring åt själen", förlåter oss för våra misslyckanden, alltid följer oss alltid och ger oss styrka och frid i hjärtat, han underströk:

”Endast han förlåter oss från det onda som vi inte ensam kan övervinna. Endast han får oss att känna oss älskade även om alla gör oss besvikna. Endast han ger oss styrkan att älska och endast han ger oss styrkan att förlåta i svårigheter. Endast han ger hjärtat den frid det söker. Endast Jesus ger evigt liv när livet här på jorden tar slut."

Eukaristins förunderliga gåva

Påven noterade den vackra bilden av Jesus som livets bröd sammanfattar hans varelse och mission som kulminerade i den sista måltiden. Han ger inte bara mat till folket, utan hela sig själv fullkomligt - sitt liv, kött och hjärta, så att vi kan få liv.

Låt oss återuppväcka vår förundran över Eukaristins gåva den genom tillbedjan som fyller livet med förundran, sa påven.

Jesus konkret i livet

Samtidigt berättar evangeliet att människor istället för att förundras, skandaliserades över hur Jesus, som de kände, kunde säga att han var livets bröd. Påven sa att vi också ibland kan ha denna inställning då vi kanske vill ha en Gud som förblir i himlen och inte är involverad i våra dagliga angelägenheter.

Istället, påpekade påven, blev Gud människa för att gå in i den här världens konkreta verklighet, för att vara en intim del av våra liv, inte åtskild från oss i en annan värld för att bli påkallad av oss endast när det behövs. Jesus, som älskar oss, vill ha denna intimitet med oss.