Vatican News

Auschwitz överlevare: "Påvens kyss på armen gav mig styrka"

I en intervju med Vatican News berättar Lidia Maksymowicz, en polsk kvinna som överlevde nazisternas koncentrationsläger Auschwitz och Josef Mengeles experiment, om dagens möte under den allmänna audiensen med påven Franciskus. Hon visade påven det tatuerade deportationsnumret på sin arm. ”Påven och jag sa inget till varandra, vi förstod varandra med en blick."

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

"70072". Lidia Maksymowicz, en polska med vitryska rötter som överlevde nazisternas koncentrationsläger, deltog idag under den allmänna onsdagsaudiensen på Cortile San Damaso. När påven Franciskus gick förbi visade hon påven sin arm som bär det tatuerade deporteringsnumret 70072 och som vittnade om hennes fångenskap i Aushwitz. Påven tittade på henne några ögonblick och böjde sig ner och kysste tatueringen, som efter 76 år varje dag påminner henne om skräcken hon upplevt. Inga ord, precis som under påvens besök i koncentrationslägret i Polen 2016, utan bara en spontan, instinktiv gest.

Lydias gest var lika instinktiv när hon besvarade påvens gest med att omfamna honom.

"Påvens kyss – sa Lydia Maksymowicz i en intervju med Vatican News - stärkte mig och försonade mig med världen".

I Italien för att berätta

"Påven och jag förstod varandra med våra blickar, vi behövde inte säga någonting, det fanns inget behov av ord", förklarar hon, en av de sista koncentrationsläger överlevande i Europa, nu bosatt i Krakow. För närvarande är hon i Italien för att berätta för unga människor om sitt liv, samlat i dokumentärfilmen ”70072. Flickan som inte kunde hata”.

Lidia ville passa på att träffa påven under sin Italienresa, en påve hon älskar djupt.”

”Efter Johannes Paulus II älskar jag påven Fransiskus. Jag följer hans mässor på TV, jag ber för honom varje dag, jag är honom trogen och tillgiven."

Två mödrar: den förlorade i Auschwitz och adoptivmamman

Ett efterlängtat möte som äger rum på mors dag i Polen. "För mig är det ett speciellt tillfälle, för jag har haft två mödrar: den som födde mig och som jag förlorade i koncentrationslägret vid 3 års ålder och den polska mamman som adopterade mig när jag blev fi, och som räddade mig.”

Tre gåvor till påven: minne, hopp, bön

Under den korta stunden med påven hann Lidia inte berätta sin historia, men hon gav honom tre gåvor som symboliserar det som nu är hörnstenarna i hennes liv: minne, hopp, bön. Minnet, representerat av den blå och vita randiga näsduken, med bokstaven "P" som i Polen i en röd triangel, som alla tidigare polska fångar använder i minnesceremonier. Hopp, med en bild som skildrar henne som barn, hand i hand med sin mamma, medan de tittar på ingången till koncentrationslägret Birkenau. Slutligen bönen: i händerna på påven lade Lydia en rosenkrans med bilden av Johannes Paulus II, välsignad av sin prästgudson Don Dariusz. ”Det är den jag använder varje dag för att be rosenkransen”.

Deporterad 3 år gammal

Lydia har aldrig slutat tro på Gud precis som hon aldrig har slutat "förlåta förföljarna", trots det onda som de utsatte henne för när hon bara var tre år gammal, 1941.

 slits hon från sitt hem och henne föräldrar. Hon deporterades med sin mamma och morföräldrar av misstanke om samarbete med partisanerna. "Jag var liten, men jag hade redan sen stor erfarenhet efter att ha upplevt krigsscener i Sovjetunionen. Jag var redo för smärta, men jag kunde inte föreställa mig det jag skulle komma att uppleva i Auschwitz ”.

”Jag deporterades med ett tåg för djurtransporter. När dörrarna öppnades såg jag hemska scener. Mina farföräldrar slets från oss och från varandra och skickade sedan till ett hus med en skorsten från vilken en rök kom ut med en fruktansvärd stank. Min smutsiga, hungriga, rädda mamma och jag lydde soldaterna som skrek obegripliga ord medan hundarna skällde. Vi förstod ingenting, vi gjorde allt de sa, vi var livrädda"

Mengeles experiment

Hon och hennes mamma identifierades i lägret som polska fångar, med "P" sydda på den randiga uniformen. Moderns fördes till modern till arbetarnas hus. Lydia placerades i ett annat hus ”fullt av barn i olika åldrar och nationaliteter". Det var där läkaren Josef Mengele arbetade. Han hade smeknamnet "dödsängeln". I huset utförde Mengele sina experiment på gravida kvinnor, tvillingbarn, missbildade. Lidia hade skickats till honom som ett "sött och friskt barn". Efter nästan åttio år kommer hon inte ihåg vad Mengele gjorde med hennes barnakropp, men hon minns väl "smärtan" och hans "besatta" blick.

”Mengele var en fruktansvärd person, utan gränser eller skrupler. Dag efter dag förlorade många människor sina liv under hans händer. Efter kriget hittades böcker med referenser till tatuerade nummer, inklusive mina."

Mötet med biologiska mamman

När Lidia väl släpptes fri levde hon ett omtumlande liv: hon välkomnades och adopterades av ett polskt par som hon ser som sin riktiga familj, sedan tvångsförflyttades hon till Ryssland, till Moskva: "Där ville de använda min historia för politiska ändamål". Slutligen återvände hon till Polen med stor envishet för att återförenas med sin mor i Krakow.

1962 hittade hon sin naturliga mamma genom Röda korset:

”Jag slutade aldrig att leta efter henne, även om jag trodde att hon var död. Vi träffade varandra igen efter 17 år. Hon lovade mig att vi skulle träffas igen när de separerade oss i Auschwitz. Hon höll sitt ord”.

Kärleksbanden hade dock försvunnit i tidens sand, liksom minnena från de tre åren de levde tillsammans. Efter så många år var modern, som nu hade en ny familj, en person från det förflutna. De kramade om varandra, grät, utbytte några ord, men Lidia bestämde sig för att stanna kvar i adoptivfamiljen, medan hon alltid har erkänt sin ”förta mamma".

En vädjan till unga: ”Återvänd aldrig till den grymheten"

Lidia Maksymowicz avslutar med att säga att hon håller fast vid livet med all sin styrka för att hon vill fullgöra ett uppdrag: att ge minnen till de nya generationerna som växer upp i en tid då rasism och nationalism verkar vakna till liv. Hon vädjar:

 

"I era unga händer ligger världens framtid. Lyssna på mina ord, besök Auschwitz och Birkenau och se till att denna grymhet aldrig återvänder. Den historien får aldrig mer upprepas."

26 maj 2021, 23:20