Hela påvens katekes - Bönen 18. Begärande bön
201209 Bönen 18. Begärande bön
Vi fortsätter våra reflexioner om bönen. Den kristna bönen är helt och fullt mänsklig – vi ber som människor, som det vi är -, den omfattar lovprisning och begärande bön. När Jesus lärde sina lärjungar att be gjorde han det med bönen ”Fader vår”, för att vi skall stå inför Gud i en relation av förtroende som hans barn och be honom om allt vi önskar. Vi ber Gud om de allra högsta gåvorna: att hans namn skall helgas bland alla människor, att hans herravälde skall komma, att hans vilja skall ske i världen. Katekesen förklarar “Det finns en bönens rangordning: först ber vi om Guds rike, och sedan om allt det som vi behöver för att ta emot det och kunna medverka till att det kommer” (nr 2632). Men i ”Fader vår” ber vi också om enklare gåvor, vardagsgåvor, som ”vårt dagliga bröd” – vilket också betyder hälsa, hem, arbete, vardagens ting; och också om eukaristin, som är nödvändig för att leva i Kristus -; så som vi också ber om syndernas förlåtelse – som hör till vardagen; vi behöver alltid förlåtelse – och därmed också om fred i våra relationer; och till sist att han hjälper oss i frestelserna och att han befriar oss från det onda.
Att be, att bönfalla. Detta är mycket mänskligt. Låt oss återigen lyssna till katekesen: ”I den begärande bönen ger vi uttryck för vårt medvetande om vår relation till Gud: vi är skapade varelser och därför varken vårt eget ursprung, herrar över vår situation eller vårt yttersta mål. Som syndare vet vi kristna även att vi ofta vänder oss bort från Gud. Bön innebär redan att vi vänder tillbaka till Gud” (nr 2629).
Om man känner sig illa till mods för att man har gjort något ont – är en syndare – och ber Fader vår innebär det att man redan närmar sig Herren. Ibland kan vi tro att vi inte behöver något, att vi klarar oss själva och att vi kan leva i fullständig självständighet. Ibland är det så! Men förr eller senare skingras denna illusion. Människan är en åkallan som ibland blir ett rop, ofta återhållet. Själen likar ett kargt och uttorkat land, som psaltarpsalmen säger (jfr Ps 63:2). Förr eller senare får vi alla uppleva melankoli eller ensamhet. Bibeln skäms inte över att visa att människans tillvaro präglas av sjukdom, orättvisor, vänners svek, eller av fienders hot. Ibland är det som om allt höll på att rasa, och som om hela det liv man levt hittills varit förgäves. Och i dessa situationer som inte tycks ha någon utväg finns det en enda väg ut: att ropa, att be: ”Herre, hjälp mig!” Bönen river upp remsor av ljus i de mörkaste skuggor. ”Herre, hjälp mig!” Detta öppnar vägen, öppnar vandringen.
Vi människor delar denna bön om hjälp med hela skapelsen. Vi är inte de enda som “ber” i detta gränslösa universum: varje brottstycke av skapelsen har längtan efter Gud inskriven. Det är vad aposteln Paulus säger: “Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar” (Rom 8:22-24). I oss ekar skapelsernas mångskiftande rop: träden, klipporna, djuren… Allting längtar efter att fullbordas. Kyrkofadern Tertullianus skriver: “Varje skapat väsen ber, djuren och vilddjuren ber och faller på knä; när de kommer ut ur stallen eller ur sina bon lyfter de huvudet mot himlen och håller inte munnen stängd, de låter sina rop höras enligt sina vanor. Och så snart fåglarna börjar flyga stiger de upp mot himlen och brer ut sina vingar som om de var händer som formar ett kors, och kvittrar något som låter som en bön” (De oratione, 30). Detta är en poetisk kommentar till vad Paulus säger om att “hela skapelsen ropar och ber”. Men vi är de enda som är medvetna om att vi ber, som vet att vi talar till Fadern, att vi träder in i en dialog med Fadern.
Därför skall vi inte skämmas om vi känner ett behov av att be. Och framför allt, när vi behöver något skall vi be om det. Jesus talar om en ohederlig man som skall göra upp med sin herre och säger: ”Jag skäms över att be”. Många av oss känner så: vi skäms över att be; över att be om hjälp, över att be någon om något, om att hjälpa oss att göra något eller att uppnå ett mål och vi skäms över att be Gud om något. Man skall inte skämmas över att be och över att säga: ”Herre, jag behöver detta”, ”Herre, jag befinner mig i denna svårighet”, ”Hjälp mig!” Det är hjärtats rop till Gud som är Fader. Och vi måste lära oss att göra det också i lyckliga tider; att tacka Gud för allt som ges oss, och inte ta något för givet: allt är nåd. Herren ger oss alltid, alltid, och allt är nåd, allt. Guds nåd. Ändå skall vi inte kväva den begärande bönen som stiger upp spontant i oss. Den begärande bönen är ett uttryck för att vi accepterar vår begränsning och att vi är skapade varelser. Det kan hända att man inte tror på Gud, men det är svårt att inte tro på bönen; den finns; den stiger upp i oss som ett rop; och alla har vi denna inre röst, som kanske kan tiga länge, men en dag vaknar den och ropar.
Bröder och systrar, vi vet att Gud skall svara. I psaltaren är det ingen bedjande människa som höjer sitt klagorop och inte blir åhörd. Gud svarar alltid: idag, i morgon, men han svarar alltid, på ena eller andra sättet. Han svarar alltid. Bibeln upprepar det gång på gång: Gud lyssnar till ropet från den som åkallar honom. Också våra stammande böner, de som stannat kvar i hjärtats djup, som vi skäms över att uttrycka, Fadern hör dem och vill ge oss den Heliga Anden, som ger liv åt varje bön och förvandlar allting. Det är alltid en fråga om tålamod, om att stå ut med att vänta. Nu befinner vi oss i advent, en tid som präglas av väntan på julen. Vi befinner oss i väntan. Det ser man tydligt. Men också hela vårt liv är i väntan. Och bönen är alltid i väntan, för vi vet att Herren skall svara. Rentav döden darrar, när en kristen ber, för den vet att varje bedjande har en bundsförvant som är starkare än döden: den uppståndne Herren. Döden har redan besegrats i Kristus, och den dag kommer då allt skall vara slutgiltigt, och döden inte längre skall håna vårt liv och vår lycka.
Låt oss lära oss att vara i väntan på Herren. Herren kommer och besöker oss, inte bara vid de stora högtiderna – jul och påsk – för Herren besöker oss varje dag i vårt hjärtas inre, om vi är i väntan. Och ofta märker vi inte att Herren är nära, att han bultar på vår port, och vi låter honom gå förbi. ”Jag är rädd för Gud när han går förbi; jag är rädd för att han skall gå förbi utan att jag märker det”, sade kyrkofadern Augustinus. Och Herren går förbi, Herren kommer, Herren bultar. Men om du har öronen fulla av annat oljud hör du inte när Herren kallar.
Bröder och systrar, att vara i väntan: detta är bönen!
