Vatican News
Påvens allmänna audiens 9 september på innergården San Damaso i Vatikanen Påvens allmänna audiens 9 september på innergården San Damaso i Vatikanen  (Vatican Media)

Hela påvens katekes - Att bota världen 6. Kärlek och det gemensamma goda

"Gud är kärlek. Med hans hjälp kan vi bota världen genom att arbeta alla tillsammans för det gemensamma goda, inte bara för det som bra för oss själva, utan för det gemensamma goda, för alla." Påven Franciskus talade i sin sjätte katekes om Att bota världen om vikten av trons kärlek och den gemensamma goda för att blir bättre efter krisen som orsakas av pandemin. Här följer hela katekesen i översättning av Olle Brandt.

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten

200909 Att bota världen 6. Kärlek och det gemensamma goda.

Krisen vi genomlever på grund av pandemin drabbar alla. Enda sättet att bli bättre efter krisen är om vi alla tillsammans söker efter det gemensamma bästa. Annars kommer vi att bli sämre. Tyvärr ser vi hur särintressen dyker upp. Vi ser till exempel hur somliga vill lägga beslag på möjliga lösningar, som när det gäller vaccin för att sälja det till andra. Andra utnyttjar situationen för att främja splittring, för att söka ekonomiska eller politiska fördelar, för att skapa eller förvärra konflikter. Andra bryr sig helt enkelt inte om andras lidanden, de går förbi och går sin egen väg (jfr Luk 10:30-32). De gör som Pontius Pilatus, de tvår sina händer.

Det kristna svaret på pandemin och på de sociala och ekonomiska kriser som följer bygger på kärleken, särskilt kärleken till Gud som alltid älskar oss först (jfr 1 Joh 4:19). Han älskar oss först, han kommer alltid före oss både i kärleken och i lösningar. Han älskar oss villkorslöst, och när vi tar emot denna Guds kärlek kan vi svara på ett liknande sätt. Jag älskar inte bara dem som älskar mig; min familj, mina vänner, min grupp, utan också dem som inte känner mig, jag älskar också dem som är främlingar, också dem som åsamkar mig lidande och som jag betraktar som fiender (jfr Matt 5:44). Detta är den kristna visdomen, detta är Jesu inställning. Och vi kan säga att helighetens höjdpunkt är att älska våra fiender, och det är inte lätt. Att älska alla, också våra fiender, är svårt – jag skulle rentav säga att det är en konst! Men det är en konst som man kan lära sig och bli allt duktigare på. Sann kärlek, som gör oss fruktbara och fria, är alltid expansiv och inkluderande. Denna kärlek helar, botar och gör oss gott. Ofta gör man mer gott med en smekning än med många argument, en förlåtelsens smekning i stället för många argument för att försvara sig. Det är den inkluderande kärleken som botar.

Kärlek handlar inte bara om förhållandet mellan två eller tre personer, eller mellan vänner eller i familjen. Den går längre än så. Den omfattar sociala och politiska relationer (jfr Katolska kyrkans katekes [KKK] 1907-1912), liksom också förhållandet till naturen (encyklikan Laudato si’ [LS] 231). Eftersom vi är sociala och politiska varelser är ett av de högsta uttrycken för kärleken just det sociala och politiska uttrycket, som är avgörande för mänsklighetens utveckling och för att tacka varje slags kris (ibid. 231). Vi vet att kärleken gör familjer och vänskapsband fruktbara; men det är bra att minnas att den också ger fruktbarhet åt sociala, kulturella, ekonomiska och politiska relationer, och låter oss bygga en ”kärlekens kultur”, som den helige Paulus VI [Budskap för den tionde världsdagen för fred 1 januari 1977: AAS 68 (1976), 709] och efter honom den helige Johannes Paulus II gärna sade. Utan denna inspiration dominerar en egoismens, likgiltighetens och utrangeringens kultur, som gör sig av med det jag inte tycker om, det jag inte kan älska eller dem som jag ser som onödiga i samhället. Idag mötte jag vid ingången ett par som sade: ”Bed för oss för vi har ett handikappat barn”. Jag frågade: ”Hur gammalt är barnet?” – Det är stort – Och vad gör ni? – Vi följer det, vi hjälper det”. Hela föräldrarnas liv kretsar kring detta handikappade barn. Detta är kärlek. Och vi kan uppfattade det som att våra politiska motståndare är politiskt och socialt handikappade, men det är vi som uppfattar det så. Bara Gud vet om det är det eller inte. Men vi måste älska dem, vi måste föra en dialog, vi måste bygga denna kärlekens civilisation, denna politiska och sociala civilisation som handlar om mänsklighetens enhet. Allt detta är motsatsen till krig, splittring, avundsjuka, också krig i familjen. Inkluderande kärlek gäller samhälle, familj och politik: kärleken omfattar allt!

Coronaviruset visar oss att det som verkligen är bra för var och en är bra för gemenskapen, det är inte bara individuellt, och tvärtom är det som är bra för gemenskapen är bra för individen (jfr KKK 1905-1906). Om en människa bara söker efter det som är bra för henne är hon en egoist. Människan är mer människa när hon öppar det som är bra för henne för alla och delar med sig. Hälsan är inte bara individuell, den gäller hela samhället. Ett sunt samhälle bryr sig allas hälsa.

Ett virus som inte respekterar några kulturella eller politiska barriärer, gränser eller åtskillnader måste mötas med en kärlek utan barriärer, gränser eller åtskillnader. Denna kärlek kan skapa samhällsstrukturer som uppmuntrar oss att dela med oss i stället för att tävla, som låter oss inkludera de mest sårbara i stället för att utrangera dem, och som hjälper oss att ge uttryck för det bästa i vår mänskliga natur och inte det sämsta. Sann kärlek känner inte slit och släng-kulturen, den vet inte vad det är. När vi älskar och skapar kreativitet, när vi skapar förtroende och solidaritet, då uppstår konkreta initiativ för det gemensamma bästa [Jfr den helige Johannes Paulus II:s encyklika Sollicitudo rei socialis 38.]. Och det gäller både för små och stora gemenskaper, också på en internationell nivå. Det man gör i familjen, det man gör i kvarteret, det man gör i byn, det man gör i den stora staden och i världen är det samma: det är samma utsäde som växer och bär frukt. Om du i familjen, i kvarteret börjar med avundsjuka, med kamp, då blir det till slut ”krig”. Men om du i stället börjar med kärlek, med att dela med dig av kärlek och förlåtelse, då finns det kärlek och förlåtelse för alla.

Om lösningarna på pandemin tvärtom präglas av egoism, hos individer, företag eller länder, då kan vi kanske ta oss ur coronakrisen, men förvisso inte ur den mänskliga och sociala kris som viruset har uppenbarat och förvärrat. Se därför till att inte bygga på sanden (jfr Matt 7:21-27)! För att bygga ett sunt, inkluderande, rättvist samhälle som lever i fred, måste vi bygga det på det gemensamma godas berggrund [Ibid. 10]. Det gemensamma goda är en berggrund. Och detta är en uppgift för oss alla, inte bara för några specialister. Den helige Tomas av Akvino sade att främjandet av det gemensamma goda är en rättvisans plikt som åligger alla medborgare. Alla medborgare är ansvariga för det gemensamma goda. Och för de kristna är det också ett uppdrag. Som den helige Ignatius av Loyola säger, att rikta våra dagliga ansträngningar mot det gemensamma goda är ett sätt att ta emot och sprida Guds ära.

Tyvärr åtnjuter inte politiken gott rykte, och vi vet varför. Det betyder inte att alla politiker är onda, nej, det vill jag inte säga. Jag säger bara att tyvärr har ofta politiken inte något gott rykte. Men man får inte ge efter för denna negativa syn. Man måste reagera och visa i handling att en god politik är möjlig och önskvärd [Jfr budskap för världsdagen för fred 1 januari 2019 (8 december 2018)], den som sätter människan och det gemensamma goda i centrum. Om ni studerar mänsklighetens historia kommer ni att finna många heliga politiker som gått denna väg. Det är möjligt i den mån som varje medborgare och särskilt de som har sociala och politiska uppdrag låter sina gärningar ha rötter i etiska principer och livar dem med social och politisk kärlek. De kristna, och särskilt lekfolket, är kallade att ge ett gott vittnesbörd om detta, och det kan de göra tack vare kärlekens dygd, om de odlar dess inneboende sociala dimension.

Det är alltså hög tid att öka vår sociala kärlek – jag vill betona detta: vår sociala kärlek – och att var och en ger sitt bidrag utifrån vår litenhet. Det gemensamma goda kräver att alla deltar. Om var och en bidrar med sitt, och ingen lämnas utanför, då kan vi återskapa goda relationer i gemenskaper, i länder och i världen, och också i harmoni med miljön (jfr LS 236). Då kommer man att kunna se i våra gester, också i de mest ödmjuka, något av den Guds avbild som vi bär i oss, för Gud är treenighet, Gud är kärlek. Detta är den vackraste definitionen av Gud i bibeln. Vi får den av aposteln Johannes, han som Jesus älskade: Gud är kärlek. Med hans hjälp kan vi bota världen genom att arbeta alla tillsammans för det gemensamma goda, inte bara för det som bra för oss själva, utan för det gemensamma goda, för alla.

11 september 2020, 09:52