"Eutanasi är ett brott mot livet, obotlig betyder inte att vården får avslutas”

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

På tisdag kom Troskongregationens nya dokument ”Samaritanus bonus”, om eutanasi. Påven Franciskus hade godkänt brevet den 25 juni, och brevet som kom först idag är daterat den 14 juli, för att hedra den helige Camillus de Lellis, som är skyddshelgon för sjuka, sjukhus, sjuksköterskor och läkare.

”Obotlig kan inte betyda att vården ska upphöra” - de som är dödssjuka har rätt att vårdas med omsorg. Detta bekräftas i början av det 8 sidor långa brevet med en konkret hänvisning till liknelsen om den barmhärtige samariern, som lär oss att "även när ett botemedel är osannolikt eller omöjligt", bör man aldrig överge den medicinska psykologiska och andliga vården och omsorgen”.

Obotlig är aldrig o-vård-lig

"Att bota om möjligt, men alltid vårda" [1]. Johannes Paulus II:s ord förklarar att obotlig aldrig är synonymt med att man inte ska vårda. Att ge vård fram till slutet; att vara med den sjuka; att följa, lyssna, få honom eller henne att känna sig älskad: för att undvika att ensamhet och isolering, rädslan för lidande och död. Hela dokumentet inriktar sig på meningen med smärta och lidande i ljuset av evangeliet och Jesu offer.

Livets oförgängliga värdighet

”Livets oförgängliga värdighet är en grundläggande princip i naturlagen och en väsentlig grund för den rättsliga ordningen”, läser man i brevet. ”Vi får inte ta en annans människas liv, även om denne begär det”. Med hänvisning till Gaudium et Spes upprepar dokumentet att ”abort, dödshjälp och avsiktlig självdestruktivitet förgiftar det mänskliga samhället” och “är den högsta vanäran av Skaparen” (nr 27).

Hinder som döljer människolivets heliga värde

Dokumentet citerar flera faktorer som begränsar förmågan att uppfatta livets värde, till exempel när livet endast anses ”värdefullt” i vissa psykiska och fysiska förhållanden. Ett annat av dessa hinder, som brevet noterar, är en falsk förståelse av ”medkänsla”. Sann medkänsla, förklarar brevet, ”består inte i att orsaka döden”, utan i att stödja den som är sjuk kärleksfullt,  och lindra hans eller hennes lidande. Ett annat hinder som listas upp är den växande individualismen som framkallar ensamhet.

Trosläran

Det är en definitiv troslära att dödshjälp representerar ”ett brott mot mänskligt liv” och därför är ett ont i alla omständigheter. Varje "formellt eller omedelbart materiellt samarbete" utgör en allvarlig synd mot människolivet, och ingen myndighet har rätt att "rekommendera eller tillåta det". De som godkänner lagar till förmån för dödshjälp "blir medbrottslingar" och är "skyldiga till skandal" eftersom dessa lagar bidrar till att samvetet missformas. Dödshjälp måste alltid avvisas. Men brevet erkänner att desperationen eller ångesten hos den som begär det kan minska eller till och med "obefintliggöra" hans eller hennes personliga ansvar.

Nej till aggressiva behandlingar

Dokumentet förklarar också vikten av att skydda dödens värdighet vilket innebär att undvika aggressiva medicinska behandlingar. Därför är det lagligt, när döden är nära förestående och oundviklig”, ... att avstå från behandlingar som bara ger en osäker eller smärtsam förlängning av livet", utan att emellertid avbryta de nödvändiga vanliga behandlingar som patienten behöver, såsom mat och vätska "så länge som kroppen kan dra nytta av dem”. Palliativ vård är ett ”värdefullt och avgörande redskap” i omsorgen av patienten. Palliativ vård får aldrig inkludera tillgången till dödshjälp, betonar brevet, men bör inkludera andligt stöd till både den sjuka och dess anhöriga.

Stöd till familjer

I vården av en sjuk person är det viktigt att han eller hon inte känner sig som en börda, utan att de ”upplever sina anhörigas närhet och stöd”. Familjen behöver dock hjälp och tillräckliga resurser för att fullgöra detta uppdrag. Statliga regeringar måste därför "erkänna familjens primära, grundläggande och oersättliga sociala funktion (...) och bör åta sig att tillhandahålla nödvändiga resurser och strukturer för att stödja familjen".

Vård i prenatal och pediatrisk fas

Från tidpunkten för befruktningen ska barn som drabbas av missbildningar eller andra kroniska sjukdomar åtföljas på ett "sätt som respekterar livet". I fall av "prenatala patologier ... som med säkerhet kommer att sluta med att barnet dör efter en kort tid” och när ingen behandling finns för att förbättra barnets tillstånd, bör barnet "inte vara utan hjälp – det måste vårdas som alla andra patienter tills det dör en naturlig död”, utan att man avslutar näring- och vätsketillförsel. Brevet noterat att användningen av fosterdiagnos har blivit tvångsmässig i dagens samhälle och konstaterar att det ibland resulterar i abort eller andra ”selektiva val”. Både abort och användningen av "prenatal diagnos för selektiva syften" är "olagliga", understryker brevet.

Att djupsöva

För att lindra smärta används läkemedel som kan ”framkalla medvetslöshet”. Brevet bekräftar att det är moraliskt tillåtet att söva patienten ”för att se till att livets slut kommer med största möjliga frid och i bästa inre tillstånd”. Detta gäller även typer av nedsövningar som påskyndar ”dödens ögonblick (djup palliativ sövning i terminalstadiet)”. Men det är inte acceptabelt att sövningen administreras för att "direkt och avsiktligt orsaka döden", vilket Troskongregationens brev definierar som "eutanasipraxis", med andra ord dödshjälp.

Det vegetativa tillståndet

Även då patienten är medvetslös måste man erkänna hans eller hennes ”inneboende värdighet och ge lämplig vård”, vilket inkluderar deras rätt till mat och vätska. Det kan emellertid finnas fall där ”sådana åtgärder inte passar, eftersom de inte längre är effektiva eller för att sättet att administrera dem på innebär en alltför stor börda”. I detta fall ska man ge  ”adekvat stöd till de familjer som bär bördan av långtidsvård för personer i vegetativt tillstånd”.

Samvetsvägran

I brevet uppmanas den lokala kyrkan, de katolska institutionerna och församlingarna till att ”inta en tydlig och enhetlig ståndpunkt för att skydda rätten till samvetsvägran” i sammanhang där lagen tillåter omoraliska metoder. Brevet uppmanar också katolska institutioner och vårdpersonal till att vittna om de värderingar som kyrkan står för i frågor som berör livet.

Specifikt om dödshjälp står det i dokumentet att "det finns en allvarlig och tydlig skyldighet att motsätta sig eutanasi genom samvetsvägran". Det är viktigt att läkare och vårdpersonal utbildas att följa de döende på ett kristet sätt. Den andliga närheten till en person som har valt dödshjälp är att "inbjuda till omvändelse", och aldrig tillåta att någon gest "kan tolkas som ett godkännande", som t.ex att vara kvar när eutanasin utförs.

[1] Johannes Paul II, tal till deltagarna i den Internationella Kongressen om ”Livsuppehållande behandlingar och vegetativt tillstånd: vetenskapliga framsteg och etiska dilemman”.