Hela påvens katekes: Att bota världen 3. - Förkärlek för de fattiga
Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten
Man måste därför svara på pandemin på två sätt. Å ena sidan måste man finna en bot för ett litet men skräckinjagande virus, som tvingat ned hela världen på knä. Å andra sidan måste vi bota ett stort virus, den sociala orättvisan, ojämlika chanser, marginalisering och bristande skydd för de svagaste. I detta dubbla botande svar finns ett val som evangelier säger inte får saknas: förkärleken för de fattiga (jfr den apostoliska maningen Evangelii gaudium [EG] 195). Och detta är inte något politiskt val, det är inget ideologiskt var, det handlar inte om att välja parti. Valet att prioritera de fattiga står i evangeliets mittpunkt. Den förste som gjorde detta val var Jesus; det hörde vi i stycket ur Korintierbrevet som lästes i början. Han var rik men gjorde sig fattig för att göra oss rika. Han blev en av oss, och därför står detta val i mittpunkten för evangeliet och för Jesu förkunnelse.
Kristus själv, som är Gud, avstod från allt och antog en människas gestalt. Han valde inte ett priviligierat liv utan en tjänares tillvaro (jfr Fil 2:6-7). Han tillintetgjorde sig själv genom att göra sig till tjänare. I början av sin offentliga verksamhet förkunnade han att i Guds rike är de fattiga saliga (jfr Matt 5:3; Luk 6:20, EG 197). Han var mitt bland sjuka, fattiga, uteslutna, och visade dem Guds barmhärtiga kärlek (jfr Katolska kyrkans katekes 2444). Många gånger sade man att han var oren för att han besökte sjuka och spetälska som enligt den tidens lag var orena. Och han tog stora risker för att vara nära de fattiga.
Därför känner man igen Jesu följeslagare på att de är nära de fattiga, de sjuka, dem som sitter i fängelse, de uteslutna, de bortglömda, dem som inte har mat eller kläder (jfr Matt 25:31-36; KKK 2443). Vi kan läsa den välkända måttstock med vilken vi alla skall dömas. Den finns i Matteus tjugofemte kapitel. Det är ett nyckelkriterium för kristen äkthet (jfr Gal 2:10; EG 195). Somliga tror helt felaktigt att denna förkärlek för de fattiga är en uppgift för några få, men i själva verket är det hela kyrkans uppdrag, sade den helige Johannes Paulus II (jfr den helige Johannes Paulus II, encyklikan Sollicitudo rei socialis 42). ”Varje kristen och varje gemenskap är kallad till att vara ett Guds redskap för att befria och främja de fattiga” (jfr EG 187).
Tron, hoppet och kärleken leder oss nödvändigtvis till denna förkärlek för de mest behövande [jfr Troskongregationens instruktion om vissa aspekter av “Befrielseteologin” (1984) 5] som handlar om mer än välgörenhet, fast den också behövs (jfr EG 198). Det handlar om att vandra tillsammans, om att låta sig evangeliseras av dem, som väl känner den lidande Kristus, det handlar om att låta sig ”smittas” av deras erfarenhet av frälsningen, av deras visdom och deras kreativitet (jfr ibid.). Att dela med sig till de fattiga betyder att man berikar varandra. Och om det finns sjuka samhällsstrukturer som inte låter dem drömma om en framtid, då måste vi arbeta tillsammans för att bota dem, för att förändra dem (jfr ibid. 195). Och till detta leder Kristi kärlek, han som är älskat oss till det yttersta (jfr Joh 13:1) och som når ända till gränsen, till marginalen, till de existentiella gränsmarkerna: Att föra periferin till centrum betyder att låta Kristus vara centrum i vårt liv, han som ”har blivit fattig” för oss, för att vi skulle bli rika ”genom hans fattigdom” (2 Kor 8:9) [Benedictus XVI, tal till invigningen av den femte generalkonferensen för de latinamerikanska och karaibiska biskoparna 13 maj 2007, 3].
Vi är alla oroliga för pandemins sociala följder. Alla. Många vill återgå till ett normalt liv och återuppta sina ekonomiska aktiviteter. Javisst, men det “normala” borde inte omfatta social orättvisa och miljöförstöring. Pandemin är en kris, och från en kris kommer man inte ut oförändrad: antingen blir vi bättre eller sämre. Vi borde bli bättre, för att råda bot på sociala orättvisor och miljöförstöring. Idag har vi en chans att bygga något annorlunda. Vi kan till exempel odla en ekonomi som handlar om fullständig utveckling för de fattiga, och inte om välgörenhet. Jag vill med detta inte fördöma välgörenhet, den är viktig. Vi kan tänka på alla frivilligorganisationer, som är bland de bästa strukturerna som finns i den italienska kyrkan. Men vi måste gå längre än så och lösa de problem som gör att välgörenhet behövs. En ekonomi som avstår från lösningar som i själva verket förgiftar samhället, som när förtjänst inte hänger ihop med skapandet av värdiga jobb (jfr EG 204). Det är en typ av förtjänst som är skild från den verkliga ekonomin, den som borde gynna vanliga människor (jfr encyklikan Laudato si’ [LS] 109), och ibland är den helt okänslig för de skador som åsamkas vårt gemensamma hem. Förkärleken för de fattiga, detta etiska och sociala behov som kommer av Guds kärlek (jfr LS 158), ger oss impulsen att tänka ut och planera en ekonomi där människan och särskilt de fattigaste står i centrum. Och den uppmuntrar oss också att planera boten för viruset med förkärlek för de som behöver den mest. Det vore tråkigt om detta vaccin blev det ena eller det andra landets egendom istället för att vara universellt, för alla. Och vilken skandal det skulle vara om allt det ekonomiska stöd som vi ser – det mesta med offentliga pengar – mest handlar om att hjälpa industrier som inte bidrar till att inkludera de uteslutna, att främja de utsatta, det gemensamma bästa och omsorgen om skapelsen (ibid.). Detta är fyra kriterier för att välja vilka industrier man skall hjälpa.
Om viruset på nytt skulle blossa upp i en värld som är orättvis mot fattiga och utsatta människor, då måste vi förändra denna världen. Med Jesus som förebild, den gudomliga allomfattande kärlekens läkare, som läker kroppsligt, socialt och andligen (jfr Joh 5:6-9) – så som det var när Jesus botade -, måste vi handla nu, för att bota de epidemier som orsakats av små osynliga virus, och för att bota dem som orsakats av stora och synliga sociala orättvisor. Jag föreslår att vi gör det med utgångspunkten i Guds kärlek och att vi placerar periferin i centrum och de sista på första platsen. Vi vår inte glömma med vilken måttstock vi skall dömas, i Mattues tjugofemte kapitel. Låt oss tillämpa det när vi hämtar oss efter epidemin. Och utifrån denna konkreta kärlek, som är förankrad i hoppet och grundad i tron, skall en friskare värld bli möjlig. Annars kommer krisen att försämra oss. Må Herren hjälpa oss, ge oss kraft för att bli bättre och för att leva upp till världens behov idag.
