Hela påvens katekes om pandemin: Att bota världen 2. Tro och människans värdighet

Översättning Olle Brandt - Vatikanstaten 

Pandemin har visat att vi alla är sårbara och att vi alla hänger ihop. Om vi inte tar hand om varandra, med början med de mest utsatta, de som är mest drabbade, inklusive skapelsen, kan vi inte bota världen.

Många människor har de senaste månaderna engagerat sig på ett lovvärt sätt och visat mänsklig och kristen nästankärlek genom att ägna sig åt de sjuka även om det innebar att riskera den egna hälsan. De är hjältar! Ändå är coronaviruset inte den enda sjukdomen som vi måste bekämpa, men pandemin har visat på vidare sociala patologier. En av dem är en förvriden människosyn, som inte tar hänsyn till människans värdighet och till att hon lever genom sina relationer. Ibland ser vi de andra som föremål som man slita och slänga. En sådan människosyn förblindar och uppmuntrar en aggressiv och individualistisk slit och släng-kultur, som förvandlar människan till en förbrukningsvara (jfr den apostoliska maningen Evangelii gaudium 53; encylikan Laudato si’ [LS] 22).

Men i trons ljus vet vi att Gud i stället ser på mannen och kvinnan på ett annat sätt. Han har inte skapat oss som föremål utan som personer som är älskade och som förmår älska. Han har skapat oss till sin avbild (jfr 1 Mos 1:27). På så sätt har han gett oss en unik värdighet och inbjudit oss att leva i gemenskap med honom, med våra systrar och bröder, i respekt för hela skapelsen. I gemenskap, i harmoni, kan vi säga. Skapelsen är en harmoni där vi har kallats till att leva. Och i denna gemenskap, i denna harmoni som är gemenskap, ger Gud oss förmågan att föra vidare och värna om livet (jfr 1 Mos 1:28-29), att arbeta och ta hand om jorden (jfr 1 Mos 2:15; LS 67). Det är lätt att förstå att man inte kan föra vidare och värna om livet utan harmoni: annars skulle livet förstöras.

Ett sådant individualistiskt synsätt, som inte är harmoni, ser vi ett exempel på i evangelierna, i vad lärjungarna Jakobs och Johannes moder bad Jesus om (jfr Matt 20:20-28). Hon vill att hennes söner skall få sitta bredvid den nya kungen, den ene till höger och den andre till vänster. Men Jesus pekar på ett annat synsätt, som handlar om att tjäna och om att ge sitt liv för andra, och han bekräftar det genom att kort efteråt bota två blinda och låta dem bli hans lärjungar (jfr Matt 20:29-34). Att försöka klättra uppåt för att komma högre upp än andra förstör harmonin. Det är en logik som handlar om att dominera över andra. Harmoni är något annat: det är att tjäna.

Låt oss därför be Herren att ge oss ögon för att se våra bröder och systrar, särskilt dem som lider. Som Jesu lärjungar vill vi inte vara likgiltiga eller individualistiska, det är två inställningar som skadar harmonin. Likgiltigt är att se åt andra hållet. Individualistiskt är att bara se till sitt egenintresse. Den harmoni som Gud har skapat ber oss att se andra människor, att se deras problem, att leva i gemenskap. Vi vill erkänna människans värdighet i varje människa, oavsett ras, språk eller ställning. Harmonin leder oss till att erkänna människans värdighet, den harmoni som skapats av Gud, med människan som mittpunkt.

Det andra vatikankonciliet betonar att denna värdighet är oförytterlig, för “den har skapats som Guds avbild” (den pastorala konstitutionen Gaudium et spes 12). Denna ligger till grund för hela samhällslivet och avgör hur det fungerar. Den referens som ligger närmast människans oförytterliga värdighet i vår moderna kultur är Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som den helige Johannes Paulus II beskrev som ”en milsten längs mänsklighetens långa och svåra vandring” (tal till FN:s generalförsamling 2 oktober 1979, 7), och som ”ett av de mest upphöjda uttrycken för människans samvete” (tal till FN:s generalförsamling 5 oktober 1995, 2). Rättigheterna är inte bara individuella utan också sociala. Folk och nationer har också rättigheter (jfr Kompendium av den katolska kyrkans sociallära 157). I sin personliga värdighet är människan nämligen en social varelse, som skapats till den ende och treenige Gudens avbild. Vi är sociala varelser, vi behöver leva i social harmoni, men där det finns egoism, där går inte vår blick till andra, till gemenskapen, utan återvänder till oss själva, och det gör oss fula, elaka, egoistiska och förstör harmonin.

Ett sådan förnyad medvetenhet om värdigheten hos varje människa får viktiga sociala, ekonomiska och politiska följder. Ser man sin broder och hela skapelsen som en kärleksgåva från Fadern leder det till ett uppförande som präglas av uppmärksamhet, omsorg och förundran. Så ser den troende på sin nästa som man ser en broder, inte en främling, med medlidande och medkänsla, inte med förakt eller fientlighet. Den troende betraktar världen i trons ljus och bemödar sig om att med nådens hjälp utveckla sin kreativitet och sin entusiasm för att lösa historiens problem. Den troende ser och utvecklar sina förmågor som ansvar som kommer av tron (ibid.), som gåvor att ställa till mänsklighetens och skapelsens förfogande.

Medan vi alla arbetar för att bota ett virus som drabbar alla utan åtskillnad, uppmanar vår tro oss att engagera oss allvarligt och aktivt för att motverka likgiltigheten inför brott mot människans värdighet. En likgiltighetens kultur åtföljer en slit och släng-kultur: det som inte berör mig, är jag inte intresserad av. Tron kräver alltid att vi låter bota oss och omvända oss från vår personliga och kollektiva individualism; det kan till exempel vara individualismen hos ett parti.

Må Herren bota vår blindhet, så att vi återupptäcker vad det innebär att vara medlemmar av den mänskliga familjen. Och må denna blick förvandlas till påtagliga gärningar av medlidande och respekt för varje människa och till omsorg om vårt gemensamma hem.