Allmänna audiensen 10 juni 2020 Allmänna audiensen 10 juni 2020 

Hela påvens katekes - Bönen 6. Jakobs bön

Här följer påven Franciskus sjätte katekes i serien om bönen från 10 juni 2020.

Översättning Olle Brandt

Vi fortsätter våra katekeser om bönen. Första Mosebok berättar om män och kvinnor i svunna tider, berättelser där vi kan spegla vårt liv. Bland berättelserna om patriarkerna finner vi också en om en man vars viktigaste gåva var list: Jakob. Bibeln berättar om den svåra relation som Jakob hade med sin bror Esau. Redan när de var små var de rivaler, och det skall de aldrig komma över. Jakob var född efter sin bror – de var tvillingar – men med list lyckas han lyra till sig fadern Isaks välsignelse och förstfödslorätten (jfr 1 Mos 25:19-34). Det är bara den första i en lång rad av knep som denne fördomsfrie man använder. Också namnet ”Jakob” betyder en som rör sig med list.

Han blir tvungen att fly långt bort från sin bror, och det verkar som om han lyckas med allt han tar för sig i livet. Han är en duktig affärsman och blir ägare till en väldig hjord. Med envishet och tålamod lyckas han gifta sig med Labans vackraste dotter, som han verkligen var förälskad i. Jakob var en man som själv hade arbetat sig upp, med begåvning och list lyckas han erövra allt han önskar. Men något saknas. Han saknar en levande relation till sina egna rötter.

En dag längtar han hem, till sitt gamla fosterland, där Esau ännu levde, den bror han alltid hade haft ett dåligt förhållande till. Jakob ger sig iväg på en lång resa i en karavan med många människor och djur tills han kommer till resans sista etapp, vadstället Jabbok. Här ger Första Mosebok oss en oförglömlig berättelse (jfr 32:23-33). Den berättar att patriarken först lät hela sitt folk och alla djur gå över vadstället, och så blir kvar ensam på den främmande stranden. Och han tänker: vad väntar på honom dagen därpå? Vilken inställning kommer han att möta hos sin bror Esau, som han berövat dennes förstfödslorätt? Jakobs tankar stormar... Och medan det mörknar kommer plötsligt en okänd man som griper tag i honom och börjar brottas med honom. Katekesen förklarar: “Kyrkans andliga tradition har här sett en bild för bön, den bön som innebär trons kamp och uthållighetens seger” (KKK 2573).

Jakob brottades hela natten utan att någonsin lämna sin motståndare. Till sist blir han besegrad av sin motståndare som slår honom på höftbenet, och därför blir han halt för resten av livet. Denne hemlighetsfulle brottare frågar efter patriarkens namn och säger: “Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat” (vers 29). Det är som om han menade: du skall aldrig vara mannen som går så, du skall gå rakt. Han ändrar hans namn, liv och inställning: du skall heta Israel. Då frågar också Jakob den andre: “Låt mig få veta ditt namn”. Den andre berättar inte vad han heter, men ger honom sin välsignelse. Och Jakob förstår att han har mött Gud “ansikte mot ansikte” (cfr vers 30-31).

Att brottas med Gud är en liknelse för bönen. Andra gånger visade Jakob att han visste hur man talar med Gud, att såg på honom som en vän, som en än närvaro. Men den natten, i en brottning som fortsätter längre och längre och där han nästan går under, den natten blir patriarken en annan människa. Ett annat namn, ett annat sätt att leva och en annan personlighet. För en gångs skull är de tinte han som kontrollerar situationen. Hans list tjänar inget till. Han är inte längre den som gör strategiska beräkningar. Gud låter honom känna sig som en dödlig som darrar och är rädd, för Jakob var rädd medan han brottades. För en gångs skull har Jakob inte annat att erbjuda Gud än sin bräcklighet och sin maktlöshet, också sina synder. Och det är denne Jakob som får motta välsignelsen av Gud, och med denna välsignelse haltar han in i det förlovade landet: sårbar, och sårad, men med ett nytt hjärta. En gång hörde jag en gammal man – en god människa, en god kristen, men en syndare som hade stort förtroende för Gud – som sade: ”Gud skall hjälpa mig; han skall inte lämna mig ensam. Jag skall halta in i paradiset, men dit skall jag”. Jakob var först självsäker och litade på sin list. Han var ogenomtränglig för nåd och barmhärtighet. Han visste inte vad barmhärtighet var.”Här är jag, det är jag som bestämmer!”, han menade att han inte behövde barmhärtighet. Men Gud räddade det som gått förlorat. Han lät honom förstå att han var begränsad, att han var en syndare som behövde barmhärtighet, och räddade honom.

Vi har alla ett möte i natten med Gud, i vårt livs natt, i vårt livs många nätter: mörka stunder, stunder av synd, stunder av förvirring. Där väntar Gud på oss, alltid. Han överraskar oss när vi minst väntar oss det, när vi verkligen har blivit ensamma. Och samma natt, medan vi brottas med en okänd, skall vi bli medvetna om vi bara är fattiga människor – ja jag skulle vilja säga fattiga stackare – men just då, när vi känner oss som fattiga stackare, behöver vi inte frukta: för i den stunden skall Gud ge oss ett nytt namn, som bär på meningen i hela vårt liv; han skall ändra vårt hjärta och ge oss den välsignelse som han ger åt dem som låter honom förändra deras liv. Detta är en storslagen inbjudan att låta Gud förändra oss. Han vet hur han kan göra det, för han känner oss alla. “Herre, du känner mig”, kan var och en av oss säga. “Herre, du känner mig. Förändra mig”.

11 juni 2020, 07:56