Långfredagen: ”I tider som dessa bör vi ropa ut till Gud”

Sebastian Ekberg – Vatikanstaten

Det mirakulösa krucifixet från kyrkan San Marcello i Rom, som påven Franciskus  har velat ha i Vatikanen sen ett par veckor, hade placerats framför altaret längst fram i kyrkan. Långfredagens liturgi inleddes med att påven gick ner på knä och prostrerade inför krucifixet som tecken på vördnad.

Återigen präglades dagens gudstjänst, liksom de senaste dagarna av ytterst få deltagare, och en ensam påve, med endast sina närmsta ceremonimästare vid sin sida. Tystnaden, det avskalade altaret, påvens tillbedjan vid korsets fot – allt detta påminner om dagens allvar då vi firar att Guds Son dör för människornas synder.

Gudstjänsten har tre delar, ordets liturgi, vördnaden av korset och kommunionsutdelningen. Den börjar med läsningen, i vilken vi följer Jesus sista timmar från Getsemane trädgård till det att han placeras i graven, ur evangelisten Johannes passionshistoria.

Det var, som varje år, påvens hovpredikant pater Cantalamessa, som predikade under gudstjänsten. Han valde att reflektera över lidandets mysterium, och satte det även i förhållande till den rådande pandemin, och dess konsekvenser.

Nedan följer hela pater Cantalamessas predikan: “Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka.” (Jer 29:11)

Gregorius den Store sa att Skriften “växer med dess läsare”, cum legentibus crescit. [1] Den avslöjar ständigt nya betydelser i enlighet med de frågor som människornas hjärtan ställer till den under läsningen. Och i år läser vi passionsberättelsen med hjärtan en fråga - eller snarare ett rop - på hjärtat. Det är en fråga och ett rop som väcks över hela jorden. På denna fråga måste vi söka det svar som Guds ord ger. 

Evangelieläsningen vi nyss hört berättar om den objektivt största ondska som någonsin begåtts på jorden. Vi kan betrakta den här berättelsen från två olika vinklar: framifrån eller bakifrån, det vill säga antingen från dess orsaker eller dess verkningar. Om vi gör halt vid de historiska orsakerna till Kristi död hamnar vi lätt fel, och var och en av oss frestas att säga, likt Pilatus: “Jag är oskyldig till den här mannens blod.” (Matt 27:24) Nej, korset gör sig bättre förstått genom dess verkningar än dess orsaker. Men vad var då verkningarna av Kristi död? Rättfärdiggörelse genom tron på honom, försoning och fred med Gud, och uppfyllelse av hoppet om evigt liv. (Rom 5:1-5)

Det finns särskilt en verkan som den nuvarande situationen kan hjälpa oss att förstå. Kristi kors har förändrat den mänskliga smärtans och lidandets betydelse - detta gäller varje slags lidande, både fysiskt och moraliskt. Lidandet utgör inte längre en bestraffning eller en förbannelse, utan det försonades från grunden när Guds Son tog på sig det. Vad är det säkraste beviset på att en dryck som någon erbjuder dig inte är förgiftad? Det är att personen dricker från samma kalk som du, före dig. Gud har gjort just detta: på korset tömde han, med hela världen som åskådare, smärtans kalk i botten. (Jes 51:17) På så sätt visade han att inte gift, utan en pärla, döljer sig längst ned i kalken.

Smärtan Kristus led var inte bara de troendes, utan varje människas. Han dog för alla människor: “Och när jag blir upphöjd från jorden”, sa han, “skall jag dra alla till mig.” (Joh 12:32)

Alla, inte bara somliga! Den helige Johannes Paulus II skrev från sin sjukbädd efter mordförsöket på honom: “Att lida betyder att bli särskilt mottaglig, särskilt öppen för de Guds frälsningskrafter som räckes åt mänskligheten i Kristus.” [2] Tack vare Kristi kors har lidandet på sitt eget sätt också blivit ett slags “allmänt frälsningssakrament” för människosläktet. 

Vilket ljus sprider då allt detta över den dramatiska belägenhet som världen nu har hamnat i? Även här måste vi se till verkningarna mer än orsakerna, och inte bara negativa sådana - de som vi tar del av varje dag i hjärtskärande nyhetsrapporter - utan också de positiva, vilka vi endast kan fatta om vi tittar lite närmare.

Coronaviruspandemin har plötsligt frånryckt oss den största fara som individer och hela mänskligheten alltid frestats till: illusionen om allmakt. En judisk rabbin har skrivit att vi har fått tillfället att fira en alldeles speciell påskvandring i år, nämligen ut ur “medvetenhetens exil.” [3] Det krävdes inget mer än en av naturens minsta och mest formlösa beståndsdelar för att påminna oss om vår dödlighet, om att militär makt och teknologi knappast kan rädda oss. Som det heter i en av psaltarpsalmerna: “Människan i all sin glans är utan förstånd, hon liknar de oskäliga djuren.” (Ps 49:21) Hur sant det klingar!

Medan han målade fresker i Sankt Paulskatedralen i London blev konstnären James Thornhill vid en tidpunkt så upprymd över sin fresk att han tog ett steg tillbaka för att se den bättre, utan att inse att han rörde sig farligt nära målarställningens kant. En förskräckt åskådare, hans assistent, insåg att det bara skulle påskynda katastrofen om han höjde ett varningens rop. Utan att blinka doppade han en pensel i färg och kastade den mot mitten av fresken. Mästaren sprang förfärad fram mot den. Hans verk var nu fläckat, men hans liv var räddat. 

Gud gör ibland samma sak med oss. Han avbryter våra projekt och vårt lugn för att rädda oss från en avgrund vi inte lagt märke till. Men vi får inte bedra oss själva. Det är inte Gud som har kastat målarpenseln mot vårt högteknologiska samhälles glittrande fresk. Gud är vår allierade, inte virusets! Han säger själv i Bibeln: “Jag vet vilka avsikter jag har med er … välgång, inte olycka.” (Jer 29:11) Om denna hemsökelse vore Guds bestraffning så har vi ingen förklaring till varför både goda och onda drabbas av dem, eller varför de drabbar fattiga värst. Skulle de vara större syndare än andra?

Nej! Han som en gång grät över Lasarus död gråter idag över detta plågoris som fallit över mänskligheten. Ja, Gud “lider”, likt varje far och mor. När vi en dag inser detta, kommer vi skämmas över alla anklagelser vi riktat mot honom under livets gång. Gud deltar i vår smärta för att övervinna den. “Eftersom han är det högsta goda”, skriver den helige Augustinus, “skulle Gud aldrig tillåta något ont i sina verk, om han inte i sin allmakt och godhet kunde frambringa något gott ur det onda.” [4]

Begärde Gud Fadern möjligen sin egen sons död för att kunna åstadkomma något gott? Nej, han lät bara den mänskliga friheten ha sin gång, men satte den i sina egna syftens tjänst, istället för människors. Så är det också med naturkatastrofer som jordbävningar och farsoter. Gud skapar dem inte. Han har givit också naturen ett slags frihet, som förstås skiljer sig åt kvalitativt från människors, men som likväl är en form av frihet. Det är en frihet att utvecklas i enlighet med sina egna lagar. Gud skapade inte världen som en förprogrammerad klocka vars rörelser allihopa kunde förutsägas. Vi måste räkna med det somliga kallar “slumpen”, men vilken Bibeln istället benämner som “Guds vishet”.

Den andra positiva frukten av den pågående hälsokrisen är en känsla av solidaritet. När i mänsklighetens historia har folk från alla världens länder någonsin känt sig så förenade, jämlika och konfliktfria som i denna smärtans stund? Aldrig förr har vi som nu erfarit sanningen i den store italienske poetens ord: “Fred, ni folk! Stort är den framstupade jordens mysterium.” [5] Vi har övergivit byggandet av murar. Viruset känner inga gränser. På ett ögonblick har det rivit ned alla barriärer och åtskillnader mellan etniciteter, nationer, religioner, välstånd och makt. Vi borde inte gå tillbaka till tiden innan detta, när väl denna stund har passerat. Liksom den helige fadern har uppmanat oss borde vi inte slösa bort detta tillfälle. Vi borde inte låta så mycket smärta, så många dödsfall, och så stora hjältedåd av vår hälsopersonal, gå till spillo. Att återvända till sakernas tillstånd är den “recession” vi borde frukta mest. 

“De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.” (Jes 2:4)

Detta är stunden att sätta något av Jesajas profetia i verket, vars uppfyllande mänskligheten har väntat på länge nog. Låt oss säga “det räcker!” till den tragiska upprustningen världen över. Säg det med hela er kraft, ni unga, för det är allra främst ert öde som står på spel. Låt oss ägna de obegränsade resurser som slösas på vapen till att nå de mål som vi nu inser är de viktigaste och mest brådskande: hälsa, hygien, mat, fattigdomsbekämpning, skapelseförvaltning. Om vi måste, så låt oss överlämna åt nästa generation en värld fattigare på varor och pengar, men rikare i sin medmänsklighet.

Guds ord lär oss att det första vi bör göra i tider som dessa är att ropa ut till Gud. Han själv lägger på folks löppar de ord som de bör ropa till honom: “Vakna! Varför sover du, Herre? Res dig! Stöt inte bort oss för alltid! … Grip in, kom till vår hjälp, befria oss, du som är god!” (Ps. 44:24,27) “Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” (Mark 4:38)

Vill Gud kanske ha våra bönfallningar så att han kan bevilja sina förmåner? Kan vår bön kanske få Gud att ändra sina planer? Nej, men det finns saker, förklarar evangelisten Matteus, som Gud har beslutat att ge oss som en frukt av både hans nåd och vår bön - nästan som om han tillskriver sina skapelser en del av äran för det han ger. [6] Gud är den som får oss att göra detta: “Sök, så skall ni finna”, sa Jesus: “bulta, så skall dörren öppnas.” (Matt 7:7)

När israeliterna blev bitna av giftiga ormar i öknen befallde Gud Moses att höja upp en kopparorm på en stång, och de som såg på ormen dog inte. (4 Mos 21:9) Jesus tog över denna symbol när han sa till Nikodemos: “Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” (Joh 3:14-15) Även vi i denna stund har blivit bitna av en osynlig, giftig “orm”. Låt oss fästa vår blick på honom som “upphöjdes” för vår skull på korset. Låt oss tillbe honom för vår egen skull och för hela människosläktet. Den som ser på honom i tro kommer inte att dö. Och om han eller hon dör, så är det för att få evigt liv.

“Efter tre dagar skall jag uppstå”, hade Jesus förutsagt. (Matt 27:63) Även vi, efter dessa dagar som vi hoppas är över snart, skall uppstå och träda ut ur de gravar som våra hem har blivit. Men inte för att återvända till det forna livet, likt Lasarus, men till ett nytt liv, som Jesus. Ett mer broderligt, mer mänskligt, mer kristet liv!”

[1] Moralia in Job, XX, 1. [2] John Paul II, Salvifici doloris, n. 23. [3] https://blogs.timesofisrael.com/coronavirus-a-spiritual-message-from-brooklyn (Yaakov Yitzhak Biderman). [4] Se Augustinus, Enchiridion 11, 3; PL 40, 236. [5] Giovanni Pascoli, “I due fanciulli”. [6] Se St. Thomas Aquinas, Summa Theologicae, II-IIae, q. 83, a. 2