Påvens predikan på Askonsdagen – Vi är det eländiga stoft Gud älskar

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Dominikanernas kyrka Sankta Sabina, som byggdes på 400-talet är den första i fastans 40 stationskyrkor i Rom. Traditionen har sina rötter på 300-talet. Varje dag under fastan har en station, en kyrka, som man kan vallfärda till och i vilken man kan delta i mässan. Efter Lateranfördraget 1929 blomstrade den romerska stationsliturgin upp igen. Sedan dess har påven deltagit vid den första stationen, i Sankta Sabina, på askonsdagen.

I processionen gick Sankt’Anselmos benediktiner och Sankta Sabinas dominikaner före påven. Väl framme i kyrkan började mässan med askpåläggningen. Just till askan återkom påven flera gånger under sin predikan, som var en uppmaning inför den 40 dagar långa fastevandringen, att går från stoft till liv, från aska till kärlekens brinnande eld.

Nedan följer hela påvens predikan:

Vi börjar fastan med att ta emot askan: "Kom ihåg att du är jord, och att du åter ska bli jord.” (jfr. Gen 3:19). Askan på huvudet tar ner oss på jorden. Den påminner oss om att vi kommer från jorden och att vi ska åter till jorden. Det vill säga vi är svaga, bräckliga, dödliga. Under århundraden och årtusenden går människans väg i de enorma galaxerna - i rymden är vi mycket små. Vi är stoft i universum. Men vi är det stoft som Gud älskar. Herren älskar att samla vårt stoft i sina händer och blåsa liv i det (se 1 Mos 2,7). På det viset är vi dyrbart stoft, avsedda att leva för evigt. Vi är stoftet  över vilket Gud har hällt ut sin himmel, stoftet som innehåller hans drömmar. Vi är Guds hopp, hans skatt, hans ära.

Vi är stoft

Askan påminner oss om existensen resa: från stoft till liv. Vi är stoft, jord, lera, men om vi låter oss formas av Guds händer blir vi till ett under. Det händer ofta, särskilt i svåra stunder och i ensamhet, att vi bara ser vårt stoft! Men Herren uppmuntrar oss: det lilla vi är, har oändligt värde i hans ögon. Gott mod, vi föddes för att bli älskade, vi föddes för att vara Guds barn.

Från askan till livet

Kära bröder och systrar, låt oss inse detta i början av fastan. Fastetiden inte är en tid för att utöva onödiga moralpredikningar, utan en tid för att erkänna att vår eländiga aska är älskad av Gud. Det är en nådens tid, att välkomna Guds kärleksfulla blick, och med insikten om den blicken, förändra våra liv.  Vi är i världen för att gå från aska till livet. Så låt oss inte pulverisera hoppet, låt oss inte bränna  Guds dröm om oss. Vi ger inte upp. Om du säger: "Vad kan jag lita på? Världen är hemsk, rädslan utbreder sig, det finns så mycket ondska och samhället avkristnas ... ". Lita på att Gud kan förvandla vårt stoft till härlighet.

Vad lever jag för?

Askan vi får på våra huvuden skakar om våra tankar. Den påminner oss om att vi, Guds barn, inte lever för att jaga blekt stoft. Huvudet frågar hjärtat: "Vad lever jag för?". Om jag lever för de saker som finns i världen, blir jag stoft i förnekelsen av vad Gud har verkat i mig. Om jag bara lever för att tjäna pengar och ha kul, för att söka efter prestige, göra karriär, lever jag i stoftet. Om jag anser att livet är värdelöst bara för att jag inte bekräftas tillräckligt eller för att andra inte ge mig det jag förtjänar, håller jag fortfarande blicken på stoftet.

Det jordiska goda förgår

Vi är inte i världen för detta. Vi är värda mycket mer, vi lever för mycket mer. Vi lever för att förverkliga Guds dröm, att älska. Askan vilar på våra huvuden så att kärlekens eld kan tändas i hjärtan. Vi är medborgare i himlen och kärleken till Gud och till vår nästa är passerkortet dit. Det är vårt pass. Vi behöver inte det jordiska goda, det är stoft som förgår, men kärleken vi ger - i familjen, på jobbet, i kyrkan, i världen - kommer att rädda oss. Den kommer att förbli för evigt.

Stoftet lagrar sig

Askan vi tar emot påminner om en annan väg, den motsatta vägen, den som går från livet till stoftet. Vi ser oss omkring och ser dödens stoft. Liv som reduceras till aska. Brott, förstörelse, krig.  Oönskade oskyldiga barns liv som inte tas emot, de fattigas avisade liv, de äldres kasserade liv. Vi fortsätter att förstöra oss själva, att återgå till stoft. Det finns mycket stoft i våra relationer. Låt oss begrunda vårt hem, våra familjer: så många gräl, så stor oförmåga att undvika konflikter, så svårt att be om ursäkt, att förlåta, starta om igen, medan vi istället kräver våra rättigheter! Det finns så mycket stoft som smutsar ner kärleken och gör livet fult. Till och med i kyrkan, Guds hus, har vi låtit så mycket stoft lagra sig, världslighetens stoft.

Våra hjärtan är fulla av tvetydighet

Låt oss begrunda vårt inre, hjärtat: hur ofta kväver vi inte Guds eld med hyckleriets aska! Hyckleri: det är det smuts som Jesus ber oss göra oss av med i dagens evangelium. Herren uppmanar inte bara till att göra goda gärningar, att be och fasta. Han ber oss att göra allt detta utan att låtsas, utan falskhet, utan hyckleri (jfr Matt 6:2,5,16). Ofta gör vi saker för att bli bekräftade, för vårt ego!  Ofta förkunnar vi oss kristna samtidigt som vi i våra hjärtan ger efter för passioner som gör oss till slavar! Vi förkunnar ofta en sak och gör en annan! Vi visar ett gott yttre medan vi hyser agg inombords. Våra hjärtan är fulla av tvetydighet. Det är stoft som smutsar ner, aska som kväver kärlekens eld.

Låt försona er med Gud

Vi måste rengöra hjärtat från smuts. Hur gör vi det? Paulus hjärtliga uppmaning i andra läsningen hjälper oss: "Låt försona er med Gud!". Paulus ber inte om det, han vädjar: "Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud." (2 Kor 5, 20). Vi skulle ha sagt: "Försona er med Gud!". Men nej, han använder den passiva formen: låt försona er. Därför att helighet inte är vår verksamhet, det är nåd! Vi kan inte själva göra rent på det som smutsar ner våra hjärtan. Endast Jesus, som känner och älskar vårt hjärta, kan läka det. Fastetiden är en tid att läka.

Jesus, du älskar mig, omvänd mig

Så vad ska vi göra? På vägen mot påsken kan vi ta två steg: det första, från stoft till liv, från vår bräckliga mänsklighet till Jesu mänsklighet, som helar oss. Vi kan stå inför korsfästelsen, stanna upp, beskåda och upprepa: "Jesus, du älskar mig, omvänd mig ... Jesus, du älskar mig, omvänd mig ...". Och efter att ha välkomnat hans kärlek, efter att ha gråtit inför denna kärlek, följer det andra steget, för att inte falla från liv till stoft. Vi går till bikt, för att få Guds förlåtelse. Där förbränner Guds kärleks eld vår synd. Faderns omfamning i bikten förnyar oss inuti, den renar vårt hjärta. Låt oss försonas för att leva som älskade barn, som förlåtna syndare, som helade sjuka, som vandrare med ressällskap.  Låt oss älskas för att älska. Låt honom hjälpa oss att resa oss, och gå mot målet, påsken. Då får vi glädjen att upptäcka att Gud låter oss uppstå från vår aska.