Påven vid Angelus: Låt evangeliet stråla

övers Katarina Agorelius - Vatikanstaten

Vid angelus underströk påven Franciskus vikten av att återgå till evangeliet och se till de fattigas och minstas behov. Här följer påvens ord i sin helhet på svenska:

Mässan som har firats denna morgon i Peterskyrkan har avslutat den Särskilda biskopskonferensen för den Panamazoniska regionen. Den första läsningen ur Jesus Syraks vishet påminde oss om startpunkten på denna vandring: det fattiges rop som stiger genom molnen så att Gud «lyssnar till den förorättades bön» (Syr 35:21, 16). De fattigas rop har, tillsammans med det från jorden, kommit till oss från Amazonas. Efter dessa tre veckor kan vi inte låtsas att inte ha hört det. De fattigas röster, tillsammans med många andras inom och utanför synodsförsamlingen – herdar, unga och vetenskapsmän – driver oss att inte förbli likgiltiga. Vi har ofta hört meningen ”senare är det för sent” och den kan inte bli en slogan.

Vad har synoden varit? Den har varit, som ordet berättar, en vandring tillsammans där mod och tröst har kommit från Herren. Vi har vandrat och tittat varandra i ögonen och ärligt lyssnat på varandra, utan att dölja svårigheterna, och upplevt skönheten i att enade gå framåt för att tjäna. Paulus ord i dagens andra läsning stimulerar oss: i ett dramatiskt ögonblick, när han vet att “han håller på att utgjutas som offer och att stunden är inne att lämna detta liv” (jfr 2 Tim 4:6), skriver han: «Men Herren bistod mig och gav mig kraft att fullfölja förkunnelsen för att alla hedningar skulle få höra den» (vers 17). Detta är Paulus sista önskan: inte något för egen del eller för de sina, utan för att det skulle förkunnas för alla folk. Detta kommer först av allt och räknas mest av allt. Var och en av oss kommer många gånger fråga sig vad gott man ska göra för sitt liv och idag frågar vi oss: ”Vad gott kan jag göra för evangeliet?”

Vi har frågat oss detta under synoden i önskan att öppna nya vägar för evangeliets förkunnelse. Vi har framför allt känt behovet av att som tullindrivaren i dagens evangelium (jfr Luk 18:13-14) ställa oss inför Herren och sätta Honom återigen i centrum på såväl personligt plan som kyrkans. För att man förkunnar bara det man efterlever. Och för leva i Jesus och evangeliet måste man gå ut ur sig själv. Vi har alltså känt oss uppmuntrade att fart och lämna våra bekväma stränder och säkra hamnar: gå ut på djupt vatten och inte i ideologiernas träskmark utan på öppet hav där den Helige Anden inbjuder oss att kasta näten. Att ta fart är att låta sig utmanas av denna nyhet och svara på kallelsen att gå ut ur oss själva och ur våra vanor och låta evangeliet stråla i centrum med sin stil: fattiga i intransigensen, missionärer i det pastorala och synodala i gemenskapen.

För den kommande vandringen ber vi om Jungfru Marias förböner. Hon är vördad och älskad som Amazonas drottning och har blivit detta utan att erövra, men genom att "inkulturera sig": med en moders ödmjuka mod har hon blivit beskyddare över sin små och förtryckta. Till henne, som tog hand om Jesus i det fattiga hemmet i Nasaret, anförtror vi de fattigaste barnen och vårt gemensamma hem. Hon, hoppets kvinna, ber för att den Helige Anden med sin ljuva kreativitet sänker sig över oss och gör allting nytt.