Koncistoriet - Påven till de 13 nya kardinalerna: Var medlidande
Katarina Agorelius - Vatikanstaten
Kyrkan har idag vid det allmänna ordinarie koncistoriet fått 13 nya kardinaler: Miguel Ángel Ayuso Guixot, José Tolentino Calaça de Mendonça, Ignatius Suharyo Hardjoatmodjo, Juan de la Caridad García Rodríguez, Fridolin Ambongo Besungu, Jean-Claude Hollerich, Álvaro Leonel Ramazzini Imeri, Matteo Zuppi, Cristóbal López Romero, Michael Czerny, S.J, Michael Louis Fitzgerald, Sigitas Tamkevičius och Eugenio Dal Corso.
Påven Franciskus vände sig i sin predikan till de nya kardinalerna, men även de "gamla", och talade om vikten av att de som utsända av Herren ska vara medlidande och ha barmhärtighet med sitt folk och då de förkunnar Hans evangelium.
Här följer påvens predikan i sin helhet på svenska:
Kärnan i den evangeliska berättelsen vi har hört (Mark 6:30-37) är Jesus «medlidande» (jfr vers 34). Medlidande, evangeliets nyckelord, är skrivet i Jesus hjärta och sedan alltid i Guds hjärta.
I evangeliet ser vi många gånger hur Jesus känner medlidande med de lidande personerna. Och desto mer vi läser desto mer kontemplerar vi och förstår att Herrens medlidande inte är en tillfällig och sporadisk attityd utan är konstant och än mer verkar det vara hans hjärtas attityd, i vilket han är inkarnerad i Guds barmhärtighet.
Markus till exempel hänvisar till då Jesus började gå ut och predika i Galiléen och driva bort demoner, «En spetälsk kom fram till honom och föll på knä och bad: ”Vill du, så kan du göra mig ren.” Jesus förbarmade sig över honom, räckte ut handen och rörde vid honom och sade: ”Jag vill. Bli ren!”» (1:40-42 Svenska folkbibeln). I denna gest och i dessa ord ligger missionen i Jesus, människans Frälsare: Frälsare av barmhärtighet. Han förkroppsligar Guds vilja att rena den leprasjuka människan från synd; Han är “Guds fasta hand” som rör vid vårt sjuka kött och utför detta verk genom att fylla igen avgrunden som skiljer oss åt.
Jesus letar upp de bortkastade personerna, dem som står utan hopp. Som mannen som var lam sedan 38 år som låg vid Betesda-badet och väntade förgäves på att någon skulle hjälpa honom ner i vattnet (jfr Joh 5:1-9).
Detta medlidande uppkom inte vid en särskilt punkt i frälsningshistorien, nej, det har alltid funnits i Gud, inskrivet i Faderns hjärta. Vi ser det i berättelsen om Moses kallelse, då Gud talar till honom från den brinnande busken och säger: «Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop […] jag vet vad de får lida (2 Mos 3:7).
Guds kärlek för sitt folk är helt och hållet impregnerat av medlidande, så till den grad att det som är gudomligt i detta förbund är barmhärtigt, medan det tyvärr verkar som om det som är mänskligt saknar och står långt ifrån det. Det säger Gud själv: «Hur ska jag kunna överge dig, Efraim? […] Mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar […] Ty jag är Gud och inte människa, helig är jag ibland er, och med vrede vill jag ej komma» (Hosea 11:8-9 Svenska folkbibeln).
Jesus lärjungar visar sig ofta vara utan medlidande, som i detta fall inför problemet med ett folk att mätta. De säger helt enkelt: “Det är inte upp till mig…”. Det är en vanlig attityd hos oss människor, även om vi är ordensfolk eller tillochmed präster. Rollen vi har räcker inte för att göra oss medlidande, som vi ser i prästens och levitens beteende då de ser en döende man vid vägkanten går över till den andra sidan (jfr Luk 10:31-32). Inom sig själva kanske de sa: ”Det är inte min sak”. Det finns alltid ursäkter; ibland är de också kodifierade och ger plats åt “institutionellt skräp”, som i fallet med leprasjuka: “Det är klart att de måste vara utomhus. Så ska det vara”. Från detta mycket och alltför mänskliga beteende kommer även icke medlidande strukturer.
Här kan vi fråga oss: är vi själva medvetna om att ha varit föremål för Guds medkänsla? Jag vänder mig särskilt till er kardinalsbröder och er som snart blir det: är denna medvetenhet levande i er? Att ha föregåtts och alltid föregås och medföljs av hans barmhärtighet? Denna medvetenhet var Jungfru Marias obefläckade hjärtas ständiga tillstånd, som ärar Gud som “hennes frälsare” som «har sett till sin tjänarinnas ringhet» (Luk 1:48 Svenska folkbibeln).
Det gör mig mycket gott att spegla mig i Hesekiel 16: Guds kärlekshistoria med Jerusalem, i slutsatsen: «Jag skall upprätta mitt förbund med dig. Då skall du inse att jag är Herren. När jag ger dig förlåtelse för allt vad du gjort skall du minnas och blygas, så att du inte kan öppna munnen av skam, säger Herren Gud. » (Hes 16:62-63). Eller i det andra oraklet i Hosea: jag ska «föra henne ut i öknen och tala till hennes hjärta. … Där skall hon svara mig som i sin ungdom, som när hon drog ut ur Egypten (2:14-15 Svenska folkbibeln och Bibel 2000).
Är medvetenhet om detta medlidande Gud har för oss levande i oss? Det handlar inte om något frivilligt och jag skulle säga, inte heller om ett ”evangeliskt råd”. Nej, det handlar om ett nödvändigt krav. Om jag inte känner mig föremål för Guds medlidande, förstår jag inte hans kärlek. Det är inte en verklighet som man kan förklara. Antingen känner man den eller inte. Och om jag inte känner den, hur ska jag då kommunicera den, vittna om den och ge den? Konkret sett: har jag medlidande med denna broder, denna biskop eller präst?... Eller förstör jag jämt med mitt dömande och likgiltiga sätt?
På denna levande medvetenhet beror även förmågan att vara lojal i själva ministeriet. Även för er kardinalsbröder. En kardinals tillgänglighet att ge sitt eget blod – som betecknas av klädernas röda färg - är säker då den bygger på denna medvetenhet att ha fått medlidande och i förmågan att ha medlidande. Annars kan man inte vara lojal. Många illojala beteenden hos kyrkans män beror på avsaknaden av denna medkänsla man fått och från vanan att titta åt ett annat håll och vanan att vara likgiltig.
Vi ber idag om aposteln Petrus förbön om nåden av ett medlidande hjärta, för att vittna om Honom som har sett oss med barmhärtighet och utvalt, konsakrerat och sänt oss att föra ut hans evangelium om frälsning till alla.
