Påven till kyrkans kommunikatörer ”Skippa adjektiven!”

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Kommunikationsdikasteriet är den nya avdelningen av den romerska kurian, som ansvarar över kommunikationen, efter påven Franciskus reform. Reformen har förenat Vatikanradion, bokförlaget LEV, dagstidningen, pressrummet och tv-sändningarna under samma tak, Vatican Media. Inför plenarmötet hade påven Franciskus uttryckt sin önskan att inte endast möta cheferna utan alla som är anställda vid detta dikasterium, och därför ägde mötet rum i Sala Regia strax intill det Sixtinska kapellet. 

Kommunikation finns i Guds väsen

Påven hade ett färdigskrivet tal, som han dock sa att de samlade "troligtvis skulle somna till efter en sida", och därför valde han, som så ofta, att tala fritt.

”Guds önskan är att kommunicera sig själv till oss”, sa påven och riktade sina ord till de i kurian som har som främsta uppgift att vara kyrkans och påvens röst i världen:

”Detta är kommunikationens utgångspunkt och det är inte ett kontorsjobb, som till exempel reklam. Kommunikation är att utgå från Guds väsen och ha samma attityd - att inte förmå sig förbli ensam, utan leva behovet av att kommunicera det som är sant, rätt, gott och vackert. Glöm inte det. Man kommunicerar med själen och med kroppen; med sinnet, hjärtat och händerna; man kommunicerar med allt. Den sanna kommunikatören ger allt, du sparar inte på dig själv. Den största kommunikationen är kärlek: i kärlek finns kommunikationens fullhet: kärleken till Gud och oss mellan.”

Gör inte reklam

”Men hur ska kommunikationen vara? En av de saker som ni inte ska göra är reklam. Ni ska inte göra det mänskliga företag gör för att vinna fler följare eller medlemmar. Ni ska inte driva proselytism”, fortsatte påven. ”Jag vill att vår kommunikation ska vara kristen. Proselytism är inte kristet. Benedictus XVI sa det med stor tydlighet: "Kyrkan växer inte genom proselytism, utan attraktion", det vill säga för vittnesbörd”, konstaterade han.

Kommunicera genom vittnesbörd

”Vår kommunikation måste vara vittnesbörd. Om du bara vill kommunicera en sanning utan godhet och skönhet, så stanna upp, gör det inte. Om du vill kommunicera en sanning, men utan att den involvera dig själv, utan att du vittnar om den med ditt liv, så stanna upp, gör det inte."

"I allt vi gör finns vittnets signatur. Kristen betyder vittne, martyr. Martyriets dimension finns i vår kallelse”, sa påven.

Världsligheten – alltid en frestelse och en fiende

Påven Franciskus fortsatte med att varna för känslan av uppgivenhet som ofta infinner sig i det kristna hjärtat: ”Vi ser att världen är hednisk, och detta är inget nytt”, sa han. ”Världen" har alltid varit en symbol för den hedniska mentaliteten. Jesus ber Fadern vid sista måltiden att skydda lärjungarna så att de inte faller för världen och världsligheten (se Joh 17, 12-19). Världsligheten är inte något nytt i det 21:a seklet. Den har alltid funnits. Den har alltid varit en fara, alltid en frestelse, en fiende.

Men samtidigt som han varnade för uppgivenhet och världslighet, varnade påven för att i det falla för frestelsen att isolera sig med tanken om en liten men autentisk kyrka: ”De orden ger mig allergi: "liten men äkta". Om någonting är, behöver man inte säga att den är autentiskt. Detta är uppgivenhetens frestelse. Att tänka att framtidens kyrka kommer tillhöra få utvalda. Vi får inte falla för Esséernas heresi en gång till. Uppgivenheten kommer inte från Gud: var inte rädda! Att klaga tillhör inte den kristna andan.

Vi är få i evangelisk bemärkelse

"Vi är inte få i bemärkelsen få i förhållande till våra fiender. Vi är få i saltets mening, eller som jäst i förhållande till mjölet. Detta är den kristna kallelsen. Vi är en fåtalets kyrka, i bemärkelsen jäst, eller salt. Jesus sa det."

”Är vi få? Ja, men med en önskan att "missionera", att visa andra vilka vi är. Genom vårt vittnesbörd”, sa påven och citerade den helige Franciskus: ”Predika evangeliet, och vid behov, använd även ord".

"Det är våra martyrer som ger kyrkan liv: inte våra konstnärer, våra stora predikanter, våra förvaltare över den "sanna och integrerade läran" ... Nej, martyrerna. Kommunicera denna stora rikedom vi har."

Inga adjektiv!

Den sista tanken påven Franciskus valde att reflektera över i sitt tal var vikten av att kommunicera verkligheten:

”Vi har fallit in i en kultur som bygger på adjektiv och adverb, och vi har glömt styrkan i substantivet. Det är substantivet som återspeglar människornas verklighet. Detta är ett uppdrag att kommunicera: att kommunicera verkligheten, utan att ge den sötma med adjektiv eller adverb. Gå från adjektivets kultur till substantivets teologi. Det är så jag ber er kommunicera. Utan att beskriva med adjektiv. Adjektivens kultur har nått kyrkan, och orden "kristen" och "bror" kantas av vilken typ av bror eller kristen, i glömskan om att bror och kristen räcker i sig."

”Låt er kommunikation vara stram, men vacker. För skönhet behövs inte adjektivens rokoko inslag. Skönheten manifesterar sig i substantivet självt, utan jordgubbar på kakan!”

Lär er apostlarnas språk

Avslutningsvis sammanfattade påven sitt tal med orden: ”Kommunicera med substantiv, kommunicera som martyrer, det vill säga som Kristi vittnen. Lär er martyrernas språk, apostlarnas språk. Läs Apostlagärningarna och kommunicera som dem. Kommunicera evangeliets glädje: det är det Herren ber oss att göra idag. Tack.”