Påven till biskoparna: "Värna om flocken som goda herdar"

Bénédicte Cedergren – Vatikanstaten

I helgen deltog 75 nyutnämnda biskopar i ett seminarium som kurians kongregation för evangelisering av folken hade organiserat för att hjälpa dem i deras tjänst.

Den gode herden

Påven Franciskus träffade de nya biskoparna och började med att definiera biskopen och dess uppgifter. Han förklarade att det inte finns någon ”standardmodell” för det episkopala ministeriets uppdrag och arbete utan det kan variera från land till land och efter dess kultur, men att det ändå finns en oföränderlig grund.

”Biskopen bör efterlikna Kristus, herden och prästen och är kallade till att anta den goda herdens attityd. Därför lever biskopen inte för sig själv, men strävar efter att ge sitt liv för sina får, särskilt de svagaste och de i störst fara, som är skapade för att känna Herrens kärlek” förklarade påven och uppmanade biskoparna att visa särskild omsorg till de mest marginaliserade grupperna i samhället.

Bönens och gemenskapens man, evangeliets förkunnare

Påven Franciskus förklarade vilka han anser vara de tre viktigaste egenskaperna för en biskop. Först nämner han bön. Biskopen, menade påven, är en bönens man. Bönen, i vilken biskopen finner styrka och förtroende, är en nödvändighet, ett oersättligt medel för prästen att föra människan till Gud för sitt folks frälsning. En bönens man är någon som vågar tala uppriktigt, som har modet att leda sin flock till Gud och som har styrkan att dela Jesu kors.

Påven berättade att den andra egenskapen är att förkunna evangeliet, precis som Jesus själv uppmanade sina lärjungar efter uppståndelsen: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” (Mark 16:15). Franciskus förklarade även att ”Biskopen stannar inte kvar på sitt kontor som en företagschef, han går runt bland människor, på världens alla vägar, som Jesus.” I denna uppgift ingår att förkunna evangeliet på platser där Herren ännu inte är känd, där Han är hånad eller där troende förföljs, och det utan att falla för frestelsen av makt, tillfredsställelse, världslighet.

Till sist förklarade påven att biskopen ska vara en gemenskapens man. Kyrkan bör vara som en flock som biskopen leder och som känner sig sedd och hörd. De bör visa Kyrkan att de inte är biskopar för att de vill klättra karriärmässigt eller vinna prestige, utan för att de vill ge föda åt sin flock, även om det ibland betyder självuppoffring.

Säg nej till klerikalismen

Påven varnade de nyutnämnda biskoparna för klerikalism, som han sa är väldigt utspritt i samhällen där det förekommer sexuella övergrepp och en strävan efter makt. Klerikalism skadar gemenskapen, orsakar splittring och är ofta källa till ondska. ”Att säga nej till övergrepp och ondska är att säga nej till all form av klerikalism.” sade påven.

Påven fördömde även ”ledarskapet”, den beordrande attityden som kan kännas lockande och bekväm, men som står i motsatts till herderollen som Jesus uppmanar de gudsvigda männen att ha.

Familjer, seminarister, ungdomar, de fattiga

Påven uppmanade sedan biskoparna att särskilt ta hand om familjer, seminarister, ungdomar och de fattiga. Han uppmanade dem bland annat att främja äktenskapsförberendande kurser.

Påven krävde att seminarier kontrolleras noggrant att de styrs av kunniga och mogna lärare, som med hjälp av utbildningen garanterar bildandet av friska, ärliga och pålitliga män. Påven vill även se att man gör en yrkesmässig bedömning.

Påven uppmanade även biskoparna att ta hand om ungdomarna, åt vilka den kommande biskopssynoden kommer att ägnas. Påven uppmanade biskoparna att lyssna på ungdomar, på deras önskningar, tvivel och kritik, även om de ibland låter sig påverkas av hedonism och konsumentism. ”De är kyrkans framtid” sade påven.

Slutligen uppmuntrade påven biskoparna att bekämpa andlig och materiell fattigdom och dedicera tid och energi åt de behövande, och det utan rädsla för att smutsa ner sina händer.