Påven-Var inte rädda för att skämmas. Värre att inte känna skuld
Charlotta Smeds - Vatikanstaten
Det var påven Johannes Paul II som under det jubelåret instiftade högtiden. Påven Franciskus mässa denna morgon samlade 550 barmhärtighetsmissionärer från hela världen – präster som sedan det extraordinära jubelåret 2016 fortsätter sin särskilda tjänst som ett tecken på Guds förlåtelse.
Liksom Tomas vill vi se Gud
Händerna som rör vid Kristi sår och skammens och syndens stängda dörrar. Påven Franciskus använde sig av två starka bilder i sin predikan. Han talade om dagens evangelium, och sa att även vi, liksom Tomas, är i behov av att röra med händerna – det räcker inte att veta att Gud existerar, eftersom vi inte är attraherade av en avlägsen Gud, hur rättvis och helig han än är.
Att gå in i hans sår, och begrunda den gränslösa kärleken som strömmar från hans hjärta är vägen. Att förstå att hans hjärta slår för mig, för dig, för var och en av oss. Kära bröder och systrar, vi kan betrakta oss själva som kristna och säga det till andra med vackra ord om trons värden, men precis som lärjungarna behöver vi se Jesus och röra vid hans kärlek. Annars når vi inte trons kärna, och finner inte glädjen som är starkare än något tvivel.
Att röra vid såren
I den gesten känner Tomas igen sin Herre. "Min Gud" säger aposteln. Du är min Gud, du är mitt liv. Jesu historia är en kärlekshistoria. I Jesus finner jag kärleken jag letade efter och mycket mer, som jag aldrig föreställde mig.
När vi går in i Jesu sår, träder vi in i Guds mysterium, och förstår att barmhärtigheten inte är en av Guds egenskaper, utan det är hans hjärtslag. Och då lever vi, som Tomas, inte längre med tvivel, som hängivna men tveksamma lärjungar; utan då börjar även vi älska Herren på riktigt!
Förlåtelse för att hitta sann kärlek
"Hur kan vi möta denna kärlek, hur kan vi beröra Jesu barmhärtighet idag?": I syndernas förlåtelse - förklarade påven Franciskus vidare - och att låta sig förlåtas. Vinna över motviljan att bikta sig och gömma oss bakom våra stängda dörrar. Att skämmas är det första steget till detta möte.
När vi känner skuld, när vi skäms, är det själen som i hemlighet bjuder in oss till att bli medvetna om att vi behöver Herren för att vinna över det onda. Det värsta är när vi inte skäms över någonting. Vi är rädda för att skämmas! Att låda skammen leda oss till förlåtelsen. Var inte rädda för att skämmas! Var inte rädda.
Uppgivenhetens stängda dörr
Påven talade sedan vidare om den uppgivenhet som man upplever över att upprepa samma synder, att fortsätta att falla, som en återfallsförbrytare. Men, sa påven, praktisera även återfall vad gäller att be om förlåtelse, be om barmhärtighet, därför att försoningens sakrament, bikten, lämnar oss inte oberörda. Bikten ger oss nytt mod och nya krafter. Vi känner oss återigen älskade.
Och när vi, som älskade barn, faller igen känner vi mer smärta än tidigare. Det är en fördelaktig smärta, som sakta skiljer oss från synden. Då upptäcker vi att livets kraft är att ta emot Guds förlåtelse och att gå framåt, från förlåtelse till förlåtelse.
Att bikta sig är att möta Gud som alltid förlåter
Påven Franciskus nämnde även den dörr som har blivit pansartjock av synden. När vi inte förlåter oss själva kan vi inte tro att Gud kan göra det. Men Herren älskar att slå upp portarna vidöppna, och då sker det underverk.
Han skiljer sig aldrig från oss, det är vi som lämnar honom utanför. Men när vi bekänner våra synder upptäcker vi att det var synden som höll oss borta från Herren. Det blir mötesplatsen mellan den av kärlek sårade Guden och våra sår. Det är därför som vi ber till Gud, som Tomas, att i förlåtelsen finna vår glädje, och i barmhärtigheten vårt hopp.
