Påven i Sankta Marta ”Teologi uppnår man på knä, inte som högmodig forskare”

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

"Dagens liturgi talar om de små sakerna”, sa påven i sin predikan när han utgick från den första läsningen ur profeten Jesaja, om skottet ur Jesse rot. Guds ord lovordar det lilla, sa han, i löftet om ett skott som ska spira. Vad är mindre än ett skott? Ändå är det på detta skott Herrens Ande kommer vila.

Guds saker spirar ur det lilla

Frälsningen, uppenbarelsen, Guds närvaro i världen, allt börjar så här. I det lilla. Gud uppenbarar sig i litenhet, i ödmjukhet. Det stora verkar mäktig, noterade påven, om vi tänker på Jesu frestelser i öknen, presenterar Satan sig själv som mäktig, mästare över hela världen: "Jag ger dig allt, om du ...". men Guds saker börjar spira i det lilla, från ett litet frö. Och Jesus talar om detta lilla i dagens evangelium.

Högmodiga projekt kollapsar

Jesus gläder sig och tackar Fadern för att han inte uppenbarar sig för de mäktiga utan för de små, sa påven och påpekade att under julen möter vi denna Guds uppenbarelse i det lilla i julkrubban.

En kristen kommunitet har ingen framtid, den kollapsar om de troende, prästerna och biskoparna inte hörsamma detta perspektiv. Vi har sett det i historiens stora projekt: kristna som försökte hävda sig, med styrka, storhet och prestationer ... Guds rike gror i det lilla, alltid i det lilla, i det lilla fröet, livets frö. Men fröet ensam kan inte växa. Någon hjälper och ger styrka: "En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot. Han är fylld av Herrens ande.” (Jes 11, 1-2)

Ett högmodigt hjärta utestänger Anden

Den Helige Anden väljer alltid det lilla ödmjuka, fortsatte påven Franciskus, för han kan inte nå in i det stora, det högmodiga, det självtillräckliga. Herrens uppenbarelse äger rum i det lilla hjärtat.

Påven betonade att därför vet många teologiska forskare inte så mycket om teologi, man kan snarare kalla dem för teologiska uppslagsböcker: De vet allt, men uppnår inte teologi eftersom man måste stå på knä och göra sig liten, för att ta den till sig.

Den sanna herden - prästen, biskopen, påven, kardinalen, vem han än är - om han inte blir ett barn, är han inte en herde. Han är mer en kontorschef. Och detta gäller alla. Oberoende om du har en viktig funktion i kyrkan eller om du är den gamla damen som arbetar med välgörenhet i hemlighet.

Litenhet leder till storhet

Litenhet, inte i bemärkelsen ängslan och feghet, tvärtom, menar påven. Litenhet är storhet, i förmågan att riskera eftersom man inte har något att förlora. Det är just litenhet som leder till storhet, eftersom den gör det möjligt för oss att gå bortom oss själva, i insikten att det är Gud som är stor:

Om jag i min bön känner mig liten, med mina begränsningar, mina synder, som tullindrivaren som bad längst bak i kyrkan ​​"Förbarma dig över mig”, så kommer du att fortsätta spira. Men om du tror att du är en god kristen kommer du att be som farisén: "Jag tackar dig, Gud, för jag är stor". Nej, vi tackar Gud för att vi är små.

Det konkreta i barns bikt

Påven Franciskus avslutade sin predikan med att säga att han tycker om att höra bikt, framförallt när barn biktar sig. Deras bikt är vackra för de berättar konkreta saker: "Jag sa detta ord", till exempel. Att vara konkret är att vara liten. 'Herre, jag är en syndare eftersom jag gör det här, det här, det här ... Det här är mitt elände, min futtighet. Men skicka din Helige Ande så att jag inte är rädd för att du gör stora saker i mitt liv’.