Finska institutet i Rom hedrar minnet av Göran Stenius

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Det är tack vare Göran Stenius som Villa Lante blev det Finska Institutets säte i Rom. Texten Institutum Romanum Finlandiae på fasaden möter besökaren till 1500-talsvillan på Gianicolo kullen, som har en av de bästa utsikterna över staden. På torsdagen bjöd institutet in till en minnesceremoni för att hedra Göran Stenius med musik, sång och tal. Vi ceremonin presenterades den bronsbyst av Göran Stenius som nu ska stå i en av Villa Lantes salar och som hans dotter, Lilli Stenius har gjort. Sex utav Göran Stenius sju barn var där, i huset som i deras barndom var deras hem.  

”I dag vill vi hedra Göran Stenius genom att tala om hans karriär som författare, som diplomat, som välgörare för vårt institut och som forskare i Villa Lantes historia och den italienska renässansen.” Så inledde institutets intendent och bibliotekarie Simo Örmä sitt föredrag, om den finska konvertiten som kom till Rom 1942 med sin familj och efter att ha hyrt Villa Lante som bostad till sin familj, såg till att den köptes för att verka som säte för Finska Institutet i Rom.

Nedan följer valda delar av Simo Örmä’s föredrag:

Göran Stenius Göran Stenius föddes 1909 i en svensktalande finsk familj av lutherska pastorer som var verksamma i norra Karelen, i den medeltida staden Wiborg, finska Karelens huvudstad, som Finland senare fick avstå till Sovjetunionen i och med 1944 års fredsavtal. Han tog examen i sociologi 1935 och konverterade 1938 till katolicismen. Samma år gifte han sig med Lisbeth Grotenfelt, som hade följt samma trosresa, och som han genom åren fick sju barn med.

Stenius blickade mot Rom

Han gav ut sin första historiska roman med titeln "Det okända helgonets kloster" 1934, där han visar ett djupt intresse för religiösa frågor. Även i följande bok behandlade Stenius religiösa teman - i hans enda diktsamling "Fiskens tecken" utgiven 1940.

Han skrev också en rad historiska romaner som utspelar sig i hans hemtrakter, Karelen, i vilka huvudpersonerna ofta återspeglar familjen Stenius historia. På 1940-talet släpptes den historiska trilogin "Hungergropen", "Fästningen”, och ”Brödet och stenarna”. Stenius tankar i sina historiska romaner fokuserar på individens roll i historien, på kontrasterna mellan fattigdom och rikedom, centrum och periferi, materialism och idealism, genom en djupgående reflektion över tro. Han följde de karelska författarnas litterära strömning, de svensktalande ”mystikerna”, som Tito Colliander eller Hagar Olsson, även om hans litterära stil är mer traditionell än den finlandssvenska modernismen, född ur europeisk expressivism direkt efter första världskriget. Dessa författare fördjupar sig i själsfrågor, tro och andliga drama. I det slaviska och skandinaviska gränslandet som Karelen före andra världskriget utgjorde, var den ryska litterära traditionen stark och tendensen till religiösa meditationer och mystik hade sina rötter i stora ryska författare som Dostojevskij. Medan andra karelska författare, som Colliander var ortodoxa och såg mot Bysans, blickade Stenius istället mot Rom.

Flytten till Villa Lante

Stenius karriär fortsatte i tjänst vid utrikesministeriet med start 1942, som sekreterare och chargé d´affaires vid Finlands ambassad vid Heliga Stolen. Detta uppdrag ledde till att den växande familjen Stenius, mitt under kriget, flyttade och bosatte sig i Italien och Rom. Efter andra adresser, fick de 1946 höra talas om ett vackert och rymligt hus att hyra, om än något ovanligt: ​​Villa Lante på Gianicolo, då ägt av Demetrio Helbig, tidigare flygvapnets general.

Göran Stenius fru Lisbeth berättar i sin memoarbok "Oss människor emellan" som publicerades 1994:

”Den 31 oktober var vi där igen för att skriva på hyresavtalet. Regnet rann i floder, skymningen föll och hela Janiculum-kullen verkade ogästvänlig och kal, då den då var utan nattbelysning. Till och med villan verkade mörk och obebodd. Återigen vandrade vi genom de svagt upplysta och öde rummen. De såg fuktiga och kalla ut.”

Familjen flyttade till Villa Lante i november 1946.

Lisbeth berättar: ”Huset var visserligen i dåligt skick, men det var också fängslande vackert. Färgen flagnade från ytterväggarna, men det märktes inte så mycket. Jättealmen precis till vänster om ytterdörren och den lilla igenvuxna trädgården ledde tankarna till Törnrosas slott. Renheten i fasadens linjer och de fascinerande vackra rummen inuti erövrade mig fullständigt, allt annat var bagateller.”

Villan till salu

Göran Stenius blev vän med general Demetrio Helbig, ägaren av fastigheten, som fortsatte att bo i husets nedersta våning.

Lisbeth berättar: ”En dag stod två herrar från den brittiska ambassaden framför portarna till Villa Lante och bad att få se huset som, enligt vad de hört, var till salu. Vi blev bestörta och när herrarna hade gått ringde Göran Helbigs advokat som bekräftade detta faktum. Helbig ville se till att Villa Lante efter hans död hade en ägare värdig jobbet och med stort ansvar ... Återigen var det svårt för oss att finna lugn. Tills sent på natten tänkte vi på olika, osäkra, spridda möjligheter. Ett finskt institut i Villa Lante? Den tanken fick våra huvuden att snurra och lämnade oss inte ifred."

Helbig hade redan erbjudit villan till Vatikanen, den irländska ambassaden, den amerikanska ambassaden och akademin, som dock hade avvisat erbjudandet. Det fanns även ett rykte om att villan var på väg att förklaras nationalmonument. Efter flera samtal med Helbigs advokat, Helbig själv och finska legationens advokat, och efter att ha övervunnit olika byråkratiska svårigheter, skickade Göran Stenius ett brev till Amos Anderson (Konstsamfundets ägare och därmed också Hufvudstadsbladets) med förslaget att köpa Villa Lante för att göra det till högkvarter för Institutum Romanum Finlandiae, en stiftelse som hade grundats 1938. Han fick vänta på svaret och Helbig föreslog att Göran Stenius formellt skulle köpa huset i eget namn. Göran Stenius skickade förslaget vidare och ministeriet sände omgående en fullmakt att köpa Villa Lante för statens räkning, med finansiering av Amos Anderson underförstått att huset skulle hysa ett institut. Några veckor senare, i maj 1950, anlände Amos Anderson själv och institutets första direktör, Torsten Steinby, för att slutföra köpet till ett överkomligt pris.

Böcker om Rom

Från 1950-talet och framåt flyttade också miljön för Stenius nya romaner främst till Rom. Hans viktigaste roman, "Klockorna i Rom", från 1955 är den enda översatt till italienska, 1964, men även till tyska, holländska, franska, engelska, spanska och polska. Volymen är "en mystisk hymn till Guds stad" där den berättar om en finsk katolsk konsthistorikers andliga drama. Hans senaste roman "Bronspojken från Ostia" från 1974 utspelar sig också i Rom, ett sarkastiskt självporträtt. Huvudpersonen är en tysk-italiensk filolog och handlingen utspelar sig mellan nutid och kristna martyrers tid i Ostia. Temat är återigen stora existentiella frågor som behandlas med filosofiska meditationer.

En viktig kulturhistorisk bok är också "Vatikanen" från 1947, "Från Rom till Rom" från 1963, en reseguide till Rom och hela Italien enligt honom i den fjärde dimensionen, tiden. ”Den romerska komedin” från 1967 var istället ett litterärt porträtt av den romerske poeten Giuseppe Gioachino Belli, utgiven med vackra illustrationer av Stenius dotter Franciska.

Banden mellan Finland och Italien

Under kriget arbetade den finska delegationen i Vatikanen och i synnerhet Göran Stenius för att öka medvetenheten om Finlands sak. På hans initiativ anordnade delegationen den första finska katolska mässan i kyrkan S. Maria sopra Minerva på Finlands självständighetsdag 1943, mitt under kriget. Redan den 19:e januari samma år, en dag då Finland firar sitt skyddshelgon St. Henrik  hade Stenius anordnat en Henriksmässa i samma kyrka, en tradition som fortsätter än idag med årliga ekumeniska gudstjänster den 18 januari.

Efter åren i Rom avslutade Göran Stenius sin diplomatiska karriär med ett uppdrag på Finlands ambassad i London. Han fick hederstiteln professor 1995 för sitt viktiga arbete om kulturella relationer mellan Finland och Italien.

Stenius var aktiv i det finska institutets angelägenheter på många plan. Han var också hedersmedlem i Amici di Villa Lante al Gianicolo och medlem av kommiten för Stiftelsen Institutum Romanum Finlandiae från 1953 till sin död 2000.

Pius II -påven som älskade skogarna

Som ett postumt verk publicerades det som skulle bli ett magnum opus 2010: den fiktiva biografin om påven Pius II – "Pius II - påven som älskare skogarna", där Stenius anteckningar och utdrag  har sammanställts av historikern Agneta Ahlqvist. Volymen, som kombinerar ett djupgående verk av historisk dokumentation och lärd prosa, porträtterar Pius II, påven Enea Silvio Piccolomini, en av det europeiska femtonde århundradets mest komplexa personligheter, både i sin verksamhet som humanist och i sitt korta men betydelsefulla påvedöme. Boken är illustrerad av döttrarna Franciska och Lilli Stenius.

Vi vill avsluta denna korta presentation med orden som Göran Stenius bok om Belli inleddes med: "Rom är som bekant evigt men det hindrar inte staden från att ändra sina vanor ungefär en gång per sekel." Tiderna har också förändrats sedan Stenius tid men hans anda och arbete finns kvar, även i Rom och på Finlandsinstitutet. Och hans byst, Lilli Stenius verk, som vi inviger i kväll, förblir ett permanent minne av honom för kommande generationer för de forskare och konstnärer som arbetar på Villa Lante.