Erik Varden vigd till biskop av Trondheim

Charlotta Smeds – Vatikanstaten

Biskopsvigningen inleddes med en procession från Trondheims relativt nybyggda katolska domkyrka Sankt Olav till den närliggande medeltida Nidarosdomen som sedan reformationen är ett av den lutherska norska kyrkans biskopssäten. I processionen gick den blivande biskopen tillsammans med präster och ordensfolk i den katolska kyrkan i Norge som hade rest till Trondheim för att delta, liksom tre biskopar över nordiska stift, biskop Bernt Eidsvig av Oslo, biskop Berislav Grgic av Tromsö och biskop Czeslaw Kozon.

En glad biskop

Erik Varden blir den fjärde katolska biskopen sedan Trondheim 1953 åter blev ett katolskt stift efter reformationen, och den 44:e katolska biskopen sedan stiftet grundades år 1015 e.Kr. Han trädde in i katedralen till tonerna av I Was Glad av Sir Charles H. Hubert Parry, vilket passade väl till biskop Vardens ord några dagar innan vigningen: ”Jag har bestämt mig för att jag vill vara en glad biskop. Om påven har bett mig två gånger att bli biskop, måste det ändå vara meningen.”

I sitt tal efter biskopsvigningen och mässan sa biskop Varden att ”Kallet till att bli biskop är för mig ett stort mysterium, med det är bra att kallas bortom oss själva, så att vi kan upptäcka vad vi, i nåd, kan brukas till”.

Kallad att vara herde

Huvudordinator idag var biskop Bernt Eidsvig av Oslo som har varit apostolisk administrator över Trondheims stift under de år som mellan 2009 och 2020. Efter att ha lämnat över ringen och mitran räckte han staven till biskop Varden och sa: ”Ta emot denna stav som tecken på att du är kallad att vara en herde och vaka över den hjord som den Helige Anden har satt dig till att styra som biskop i Guds kyrka”.

Lära känna varandra

Till denna hjord riktade biskop Varden sina ord efter mässan. Efter att ha tackat vänner, när och fjärran, på diverse olika språk, vände han sig till dem: ”Jag gläder mig att vara bland er, och till att bli en av er. Tack för välkomnandet. Min plan och min önskan för tiden som kommer, är att lära känna er, för att vi tillsammans ska kunna bygga något värdigt och vackert.” Hän riktade sig särskilt till Norges unga katoliker: ”Det är en stor uppgift som väntar oss alla, men särskilt er som är framtidens bärare. Jag ser att ni har mod, trofasthet, iver och god vilja. Då är, med Guds hjälp, nästan allt möjligt.”

Enhet i en splittrad värld

Erik Varden tackade även Nidarosdomens två lutherska biskopar för gästfriheten som möjliggjorde att biskopsvigningen skedde i katedralen som har en stor betydelse för stadens katolska rötter. Innan processionen åter gick från Nidarosdomen till den katolska domkyrkan påminde han om Ignatius av Antiokias ord att en biskops uppgift är att ta vara på enheten: ”Låt oss hjälpa varandra, att ge ett trovärdigt exempel på enhet och försoning i en värld som alltmer hotas av splittringar. Uppdraget att vara ett i Kristus, gäller oss alla, var och en… detta är kärnan i kallelsen som vi alla delar, inget mindre! Låt oss aldrig glömma det.”

Tal utanför kyrkan

På kyrkbacken framför Sankt Olavs katolska domkyrka höll biskop Erik Varden ett tal till alla dem som inte hade kunnat delta i Nidarosdomen på grund av de restriktioner som den pågående coronaviruspandemin kräver av säkerhetsskäl. Nedan följer hela det tal biskop Erik Vardens höll framför kyrkan:

”Från början av sitt pontifikat har påve Franciskus uppmuntrat oss katoliker att gå ut ur sakristian. Det är inte så att sakristian är oviktigt; det är där vi gör oss redo att fira de heliga mysterierna, trons "källa och höjdpunkt", som de kallades av det Andra Vatikankonciliet. Men en källa och en höjdpunkt, förutsätter ett landskap. Efter varje eukaristi skickas vi ut ur kyrkan, inte för att gå hem och slå på Tv:n, utan för att i handling uttrycka den nåd vi har mottagit, för att trösta de behövande, hjälpa de fattiga, besöka de sjuka, begrava de döda och så bygga upp ett verkligt mänskligt samhälle, baserat på sanning i kärlek, kärlek i sanning.

Hur lämpligt är det då inte att vi idag avslutar firandet ute, omgivna av den konkreta värld vi är kallade att tjäna, försköna och omvandla genom heligt uppdrag i Jesu namn. Detta är inte ett tillfälle att komma med en social analys. Men ingen kommer att förneka att vi lever i en konstig tid. Pandemin prövar världsordningen och visar på sprickorna i den.

Många, många människor är rädda. Rädsla får oss att söka säkerhet till nästan varje pris. Rädsla gör oss sårbara för våldsamma, förenklade slagord; för en tendens att stänga om oss, även genom att bygga högre murar, tjockare väggar. Samtidigt flyr miljoner människor. Som kristna, som kyrka, är vi utrustade att bemöta utmaningen. Att vara katolik är att sträva efter det universella och det heliga. Det är att göra som Helige Olav i Aukrusts vackra formulering: ”att offra det lilla för de stora - och de stora för det allra största”. Det är att vara gästvänlig, tillitsfull och pålitlig; för att skingra rädslan. För vi lever i vissheten, i tron, att ljuset, det eviga, det skapande och nyskapande ljuset, lyser i mörkret och att mörkret inte kan övervinna det. "Natten går mot sitt slut", säger den helige Paulus, ”och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning”.

När jag nu, som er biskop, sänder er, ber jag en brinnande bön till er alla: klamra er inte fast vid det begränsande och det lilla, utan lyft blicken mot det öppna och det stora; låt er inte förtrollas eller störas av mörkret, hur tätt det än må tyckas, utan gå stadigt mot ljuset för att själva bli ljus! Kyrkan på jorden vandrar, som en pilgrim. Vi går mot ett mål. Låt oss aldrig förlora det. Och låt oss uppmuntra och stödja varandra om modet eller krafterna ibland fattas.

För framåt går vi, hem ska vi, bara vi håller oss i rörelse. Gå i frid, vänner, bröder och systrar, och låt Kristi frid, som inte är av denna värld, sprida sig som en välgörande efterdyning av allas er resa.