Glädjen i delat kontemplativt liv: Ordenssystrarna med Downs syndrom
Cyprien Viet – Vatikanstaten övers Katarina Agorelius
Detta andliga och mänskliga äventyr, som står under helige Benedikts och heliga Therèse av Lisieux’ beskydd, har sin början på åttiotalet. Det började med vänskapen mellan Line, en andligt sökande ung kvinna som ville leva sin kallelse i de minstas tjänst, och Véronique, en ung kvinna med Downs syndrom som ville viga sig åt Herren.
“Jag hade besökt olika kommuniteter som tog emot personer med funktionshinder, men jag upptäckte att de senare inte lyckades finna sig till rätta, för att de inte var anpassade till dem” förklarar moder Line, som nu är abbedissa för De Små systrarna Lammets lärjungar (Petites Soeurs Disciples de l’Agneau). “Det var mötet med den unga Véronique, en tjej med Downs syndrom, som drev oss till ett nytt initiativ. Jag kände att jag skulle hjälpa henne att förverkliga sin kallelse.”
Véronique fick kallelsen att tjäna Herren men på grund av Downs-syndromet fick hon nej från alla kommuniteter hon vände sig till. Enligt den kanoniska rätten och klosterregler ges inte personer med psykiska funktionshinder tillträde till klosterordnar. Det tog Line och Véronique 14 år att få de nya stadgarna för denna särskilda kommunitet erkända.
Kyrkans gradvisa erkännande
Line och Véronique började det hela år 1985 i en liten hyreslägenhet och efter en tid sällade sig en annan ung kvinna med Downs syndrom till dem. 1990 bad de msgr Jean Honoré (1920-2013), ärkebiskop av Tours och framtida kardinal, att erkänna dem till en början som en förening för troende lekmän. Med kardinal Honorés stöd och försvar av deras fall i Rom, fick denna kommunitet sitt första erkännande.
1995, då medlemsantalet hade ökat, tvingades de flytta och de Små systrarna bosatte sig i en fastighet i Le Blanc, ett liten stad på 6500 invånare i Bourges stift. Msgr Pierre Plateau (1924-2018), ärkebiskop i detta stift i centrala Frankrike, tog varmt emot dem och genom honom togs ytterligare steg framåt i Rom och de fick äntligen statusen 'religiöst institut för kontemplativt liv' år 1999. "Msgr Plateau var verkligen en far för vår kommunitet. Han stod personer med Downs syndrom mycket nära” berättar moder Line. Systrarna utvecklade allt eftersom prioratet och kapellet och år 2011 fick de definitivt erkännande av sina stadgar, med ärkebiskopen Armand Maillards hjälp och som även stödde denna kommunitet. En kommunitet som ger detta område liv och glädje.
En kommunitet med systrar med och utan Downs syndrom
De Små systrarna Lammets lärjungar är för närvarande 10: två utan och åtta med Downs syndrom. Kommuniteten är fortfarande skör och hoppas att snart ta emot ytterliga systrar utan funktionshinder, eftersom systrarna med Downs syndrom behöver deras hjälp i det dagliga livet. Men de är hur som helst ”självständiga, eftersom det kontemplativa livet tillåter dem att leva i en regelbunden rytm. För personer med Downs syndrom innebär förändringar svårigheter, men när livet är regelbundet klarar de av att hantera det bra” berättar moder Line.
Vardagslivet
Vardagslivet rör sig kring vardagsgöromål, mässan som firas varje tisdag i kapellet och olika aktiviteter som sy- och keramikslöjd och på senare tid upprättandet av en trädgård med medicinalväxter. Deras kallelse följer ödmjukt Therese från Lisieux’ ”lilla väg”.
"Det har gått 34 år sedan jag fick Jesu kallelse. Jag försökte lära känna honom genom att läsa bibeln och evangelierna" berättar syster Véronique. Jag föddes med Downs syndrom, jag är lycklig och älskar livet. Jag ber, men jag är ledsen för barnen med syndromet som inte har samma livsglädje.” ”Jesus har låtit mig växa i hans kärlek” berättar hon.
Låt kärleken utveckla oss
"I en tid då samhället, som saknar referenspunkter, inte längre verkar finna meningen med livet eller ge det ett värde, vill vår kommunitet med ett enkelt vittnesbörd i vårt gudsvigda liv bekräfta livets och människans heliga karaktär" säger de Små systrarna.
De Små systrarna inbjuder till en urskiljningsperiod för alla unga kvinnor som "har rörts av en anda av fattigdom och hängivenhet och är redo att ge ett helt liv i Kristi tjänst och för sina Små systrar med Downs syndrom".
För dem med syndromet sker ”urskiljningen som för alla andra kallelser: när en person förverkligar sig, kallar Herren. Annars åker man hem igen. Det är som vilken kallelse som helst. De förstår mycket väl om kallelsen är sann eller ej” förklarar moder Line.
Gåvan att bära en enkel kärlek till Jesus
Moder Line ser en otrolig andlig styrka i systrarna med Downs syndrom. ”De kan bibeln och helgonens liv och de har ett fantastiskt minne. De besjälas av bön, stor andlighet och står mycket nära Jesus” säger hon förvånat och att hon ser ett profetiskt tecken i vår tid i deras enkelhet. "Deras själar är inte funktionshindrade! Tvärtom står de närmare Herren och kommunicerar lättare med Honom”. De icke funktionshindrade systrarna i kommuniteten uppskattar särskilt deras förmåga att förlåta och att uppmuntra sina medsystrar genom passande meningar från bibeln som ger dagen en mening.
Kommuniteten drabbades år 2013 av en för tidig död - syster Rose-Claire vid endast 26 års ålder; en syster som var omgiven av en helighetens aura, i heliga Therese av Lisieux’ anda, som hon älskade mycket. Moder Line berättar om de Små systrarna med syndromets reaktion - hon var rädd för deras starka känslighet. Med det visade sig att de tog det som hade hänt med stort lugn, eftersom de såg allt med Guds blick. ”När jag morgonen därpå gick till deras klostercell, sa den första till mig: ‘Det är himlens önskan ’; den andra uppmuntrade mig: ‘Vi måste klara av det. Vi tror’”.
Den ovanliga erfarenheten i denna kommunitet verkar verkligen svara på en önskan från himlen förutom att det är en antropologisk utmaning för dagens värld, som underkastar sig diktat av effektivitet och produktivitet och där personer med Downs syndrom tystas ner. Deras förmåga att älska - för dem som har fått trons gåva och närhet till Herren – gör dem till bärare av en oväntad fruktbarhet. "Det är helt säkert en värld att utforska” avslutar moder Line. ”De ger samhället glädje och framför allt bär de kärlek till världen, som så väl behöver den”.
Vig dig till Gud och ge ditt liv till Jesus med de Små systrarna med Downs syndrom. Det handlar om att lyssna till en kallelse att ägna sig åt de allra minsta och svagaste som vittnar om livets evangelium. ”Kom och se!” Om Gud kallar ger han sin nåd och glädjen att vara gudsvigd tillsammans med de Små systrarna med Downs syndrom.
"För oss handlar det om att upprepa helige påven Johannes Paulus II:s ord: att våga säga “var inte rädd” i en värld där vi är rädda för varandra och för inneboende svagheter och tillstånd vi bär på, till exempel funktionshinder eller sjukdom. Det betyder att mer än någonsin våga bekräfta skönheten och storheten i livets lidande mysterium.
Var inte rädda att följa Jesus och dela detta liv som ägnas åt de Små systrarna, som visst är svaga men som inte saknar stryka utan snarare är starka i det allra högsta; nämligen hjärtat. Var inte rädda för att inför världens ögon vittna om en generös kallelse för andra och kunna se förbi de alltför ofta förbisedda handikappades status och öppna sig alltmer för en fullt ut mänsklig blick."
http://www.les-petites-soeurs-disciples-de-lagneau.com/en/ (engelska)
http://www.les-petites-soeurs-disciples-de-lagneau.com (franska)
