Egypten – Vi kristna egyptier, missionärer i hemlandet för att stoppa emigrationen

Elisabet Saso - Vatikanstaten

Tillsammans med sin hustru är Issa en av de lokala ledarna av rörelsen “Neokatekumenala vandringen”. "Tidigare var min önskan att bege mig till Kanada och arbeta där en tid, men när jag tänkte på missionärerna från Europa och Amerika som har lämnat alla sina bekvämligheter för att leva i en församling eller i ett fattigt kvarter i Kairo kände jag häpnad och undrade om det var riktigt att jag emigrerade”.

Massutvandring

Inför massutvandringen av de kristna från Mellanöstern och Nordafrika har Issas familj och många andra familjer som har beslutat att stannat kvar i sitt land blivit ett exempel för många ungdomar. “Vi måste stanna i Egypten, även om man har möjligheten såsom jag hade att ge sig iväg”, säger Issa. “Jag var säker på att spela en roll för denna nation och för mitt samfund och jag vill fortsätta att göra det”.

“Värdet av den kristna närvaron i Egypten framgår till att börja med skolorna som är väsentliga för tillväxten i hela landet. Skolorna är inte endast en plats där man får undervisning utan även där man fostras till att leva tillsammans. Även av detta skäl är vår närvaro i Mellanöstern viktig”.

Minskning av prästkallelser

“Förutom utvandringen av de kristna har kyrkorna i Orienten också problemet som rör minskningen av prästkallelser. I den grekisk-katolska kyrkan i Kairo har man inga nya präster sedan fem, sex år. Patriarken och biskoparna anhåller allt mer om missionärspräster, eftersom de har svårigheter att hålla kultplatserna öppna. Det har utförts bombattentat mot kyrkorna och andra attacker mot de kristna, men vår tro förblir starkare än rädslan. Det finns många muslimer, även journalister, som undrar hur de kristna kan förlåta och tala om kärlek när deras familjer har attackerats. Men när du har ett mål, en mission, är allt annorlunda och inte ens terrorismen eller de ekonomiska och sociala svårigheterna skrämmer dig”.

Issa vill inte dölja problemen som utmärker det egyptiska samhället, men framhåller att han känner sig optimistisk inför framtiden och att man ser positiva tecken för att det skall uppstå fredlig samlevnad.